ÅSIKT

Här lever motståndet!

JOHN PILGER om orättvisans nya murar – och de som vågar trotsa övermakten

Foto: Reuters
Den egyptiske mittfältaren Mohamed Aboutreika, som var med och vann över Sudan med 3-0 i de afrikanska mästerskapen, drar av sig matchtröjan och visar upp sitt budskap på arabiska och engelska: "Sympatisera med Gaza". För det fick han gult kort – och stöd från hela världen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När befolkningen i Gaza nyligen bröt sig ur sin inspärrning var det ett heroiskt skeende som vi inte sett något motstycke till sedan resningen i Warszawas getto. Ariel Sharons stora plan, som gick ut på att spärra in den palestinska befolkningen och stjäla dess mark och tillgångar, har nästan lyckats när det gäller Västbanken och nu krävs det bara att en palestinsk Vichyregering sätter sin signatur under den. Men befolkningen i Gaza har lyckats trotsa sina plågoandar, om än för ett kort ögonblick, och kommer garanterat att göra det igen. Det ligger en djup symbolik i deras bedrift, och den berör människors liv och förhoppningar runtom i världen.

”Det öde som [Sharon] hade tänkt ut åt oss”, skrev palestiniern Karma Nabulsi, ”var en hobbesiansk vision av ett anarkistiskt samhälle: splittrat, våldsamt, maktlöst, förstört, kuvat, styrt av rivaliserande miliser och gäng, religiösa ideologer och extremister, uppdelat i etniska och religiösa undergrupper och infiltrerat av kollaboratörer. Se på dagens Irak – det var vad han hade tänkt ut åt oss och han lyckades sånär.”

Det var Israels och Amerikas experimenterande med massivt lidande som sånär lyckades. Först kom First Rains, kodnamnet för en terrortaktik med överljudsbangar som genomfördes varje natt och som fullständigt traumatiserade barnen i Gaza. Sedan kom Summer Rains, en operation som regnade bomber och missiler över civila och som även innefattade olagliga avrättningar – och slutligen en landinvasion. Ehud Barak, den nuvarande israeliske försvarsministern, har försökt varje tänkbar form av blockad: han har stoppat eltillförseln till vatten- och avloppspumpar, kuvöser och dialysmaskiner, liksom även leveranserna av bränsle och mat till en befolkning där de flesta av barnen lider av undernäring.

Detta har ackompanjerats av västerländska kommentatorers och politikers malande. De ursäktar en otvetydigt olaglig ockupation, som beskrivs som ”omstridd”, och fördömer den demokratiskt valda palestinska myndigheten som ”militanta Hamas-aktivister” vilka ”vägrar att erkänna Israels rätt att existera”, när det är Israel som bevisligen vägrar att erkänna palestiniernas rätt att existera.

I de västerländska Murdochratierna, som betraktar större delen av övriga världen som blott en förbrukningsvara, förstår vi inte mycket av detta skeende. Nyhetsurvalet distraherar och förlamar. Det cyniska skådespelet då en identisk grupp opportunister söker vinna Vita huset behandlas med den största respekt samtidigt som kandidaterna tävlar om att stödja Bushregimens despotiska krigföring. John McCain, som nästan säkert blir republikanernas presidentkandidat, vill ha ett ”hundraårigt krig”. Bakom Hillary Clinton finns aktörer som Monsanto, ett företag som låg bakom produktionen av Agent Orange, ett medel för kemisk krigföring som än i dag ödelägger Vietnam. En av Barack Obamas viktigaste rådgivare är Zbigniew Brzezinski, arkitekten bakom Operation Cyclone i Afghanistan, som gav upphov till jihadism, al-Qaida och 11 september.

Denna kampanjcirkus har förblivit tyst när det gäller Palestina, liksom i fråga om nästan allt som har någon verklig betydelse, inklusive följande tillkännagivande som kanske är århundradets viktigaste: ”Förstagångsanvändning av kärnvapen måste finnas med i eskaleringsarsenalen som det yttersta instrumentet för att förhindra användning av massförstörelsevapen.”

Dessa ord trotsar förnuft och logik och man kan behöva läsa meningen ett par gånger för att förstå den. Citatet är från ett uttalande som skrivits av fem av västvärldens högsta militära ledare, en amerikan, en britt, en tysk, en fransman och en holländare, som är med och styr den klubb som kallas Nato.

Jonathan Schell, författare till den viktiga boken Fate of the Earth, presenterar i sin nyutkomna bok The Seventh Decade bevis för att kärnvapenkriget nu har blivit en hörnpelare i västerländsk utrikespolitik trots att fienden är påhittad. Ryssland har svarat genom att börja restaurera sin enorma kärnvapenarsenal. Den mur som revs av unga tyskar 1989 och som såldes till turister håller på att byggas upp igen i en ny generations medvetanden.

För Bush-regimen och dess brittiska sekundant spelar invasionen av Irak och kampanjerna mot Hamas, Iran och Syrien en central roll i fabrikationen av detta nya ”kärnvapenhot”. Effekten av Irakinvasionen, konstaterar en nyligen framlagd studie, är ”en sjufaldig ökning i det årliga antalet jihadistattacker med dödlig utgång”.

Den största och äldsta muren är naturligtvis den som skiljer ”oss” från ”dem”. I dag talar man om en djup klyfta mellan olika religioner, eller om en ”civilisationernas kamp”. Det rör sig i båda fallen om falska begrepp som propageras av västerländska akademiker och journalister i syfte att skapa det som Edward Said kallade ”den andre” – en identifierbar måltavla för rädsla och hat som rättfärdigar invasioner och ekonomisk utplundring. Grunden till denna mur lades för mer än 500 år sedan när Christofer Columbus tilldelades ”upptäckts- och erövringsprivilegier” i en värld som den då allsmäktige påven betraktade som sin privata egendom.

Ingenting har förändrats. Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och nu Nato har fått samma erövringsprivilegier av det nya påvedömet i Washington. Målet är det som Bill Clinton beskrev som ”integreringen av länder i det globala fria marknadssamhället”, ett projekt som enligt New York Times ”kräver att Förenta staterna engagerar sig i andra länders inre angelägenheter på ett mer djupgående sätt än någonsin tidigare”. Detta moderna härskarsystem är beroende av sofistikerad propaganda som framställer systemets målsättningar som goda, som till exempel att ”främja demokrati i Irak”. Att ”vi” i västvärlden har en oinskränkt rätt att exploatera den fattiga världens ekonomier och resurser – samtidigt som vi själva upprätthåller tariffmurar och statssubventioner – lärs ut som seriös teori på de nationalekonomiska institutionerna på ledande universitet. Detta är vad nyliberalism handlar om: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga.

Denna roll som propagandaförmedlare har medier och journalister spelat när det gällt att legitimera invasionen av Irak och den stora orättvisa som begås mot palestinierna. Journalistiken utgör också en mur, på vilken följande ord, som Aldous Huxley använde för att beskriva sin totalitära utopi i Du sköna nya värld, kunde stå skrivna: ”Motstånd är kätteri. Determinism är idealet. Tystnad är att föredra.” Om befolkningen i Gaza klarar att bryta mot alla tre, varför skulle då inte vi också kunna göra det?

FAKTA

Översättning: Tor Wennerberg.

John Pilger