ÅSIKT

Kärnan öppnas och stängs

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Elisabeth Hjorth.

■ ■Kärnfamiljer, hårda kroppar av tätt sammanslutna. Planeter ständigt bombarderade av partiklar som hotar att söndra och dela. Vi fruktar, vi välkomnar detta allt efter övertygelse och erfarenheter; hur vi än lever är vi utsatta. Kärnfamiljen är också barnen, vardagen, slitet och våndan, och ljuset, mörkret i de andras ansikten. Vi är så tätt tillsammans att allt speglas i de andra.

■ ■ Växelspelet mellan det klaustrofobiska och det öppna flimrar genom Elisabeth Hjorths debutdiktsamling Kärnfamiljen. Man ser kvinna, man, barn, deras liv tillsammans. Kroppen förändras, barnet föds, livet virvlar kring dem, från det lilla med arbete och bostad till kränkningar av barn, vuxna, till världspolitik, gudstro. Och allt sugs sedan tillbaka in mot det lilla, hoppet och förvissningen förbyts i trötthet och en känsla av att allt är för mycket.

Det är som att genom boken har ett helt liv förflutit under loppet av en dag: ”... Vi måste ses igen innan kvällen... I kvällen sitter vi, vakna tillsammans. Jag har något med mig / en kvinnas död. Hennes förlorade ytor. Du har ett nytt vapen, / metalliskt pulver som inte syns på röntgenbilder. / Det är en maktlöshet jag får i dina ögon, att vi vill mer, prat / om världen sjunker genom oss och blir liggande. Om en / stund. Jag lämnar dig med ansiktet i ditt ansikte fullt.”

■ ■ Kärnfamiljen är en tät bok. Trots att varje svit har ett eget tonläge och en egen form känns den som en helhet. Även om diktjagets/kvinnans röst kränger fram i förtvivlan eller i stillhet känns den igen som en röst.

Det är ingen bok jag omedelbart tog till mig. Men jag har burit den med mig, läst och läst om och det jag först trodde var transparent visade sig komplext – inget är så enkelt som det först synes vara.

FAKTA

Lyrik

Elisabeth Hjorth

KÄRNFAMILJEN

Modernista

Arne Johnsson

ARTIKELN HANDLAR OM