ÅSIKT

Jaget bedrar

ULRIKA STAHRE om Katrine Kielos nya debattbok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Katrine Kielos.

Det självupplevda och jagberättelserna har funnits i politisk debatt sedan 70-talet, men tog kanske plats för gott i och med Fittstim. Sedan dess har debattboken med stort självförtroende kunnat arbeta med egna erfarenheter och inläst kunskap. Utifrån mig själv förstår jag andra, utifrån andra mig själv. När Katrine Kielos i sin Våldtäkt & romantik. En berättelse om kvinnlig sexualitet (Modernista) väljer att öppna med en lång – välskriven – och fiktiv jagberättelse om upplevelsen av en våldtäkt och därefter debatterar våldtäkten som begrepp och fenomen i polemik mot en ganska odefinierad feminism blir effekten svårtolkad. Jaget interfolierar oavbrutet: det är ett jag som hatar sin kropp, som finner sin sexualitet på nytt tillsammans med en man som sätter hennes gränser och dominerar henne.

Detta jag – fiktivt, delvis fiktivt, autentiskt? – skapar djup i en text som annars hade haltat betänkligt. Skapar respekt. Och luras. Fler än en läsare lär tro på det självupplevda, på berättarjaget. På tolkningsföreträdet och en kunskap inifrån – så som vi vant oss vid att läsa debattböcker. Även om Kielos själv kallar den essäbok går det inte att komma ifrån: det är en bok som vill skapa debatt. Så: debattbok.

Bokens jag – tror jag – bygger på andra kvinnors berättelser. Men är det parasitärt, nyskapande, eller en debattdetalj i sig? Utan tvekan ansluter Katrine Kielos metafiktiva jag till en allmän, gränslös trend som har funnits i flera år på nätet, som syns i skönlitteraturens olika maskspel. Det är bara så förgörande när det är en del av en argumentation. Kielos vill skriva om och för alla kvinnor, men hon kommer inte ifrån att det blir kvinnor som är ungefär som hon själv: ung, heterosexuell, välutbildad. Ingenstans i hennes diskussioner förekommer några undantag. Begreppet kvinna är oproblematiskt. Som Therese Bohman skrev i sin recension av boken i Expressen är den en feministisk pepp-bok, men för vem?

Själv tycks Kielos mena att jagberättelsen i hennes bok är avsedd att illustrera teorierna. Det framgår inte. Men det fungerar, och det gör det för att teorierna inte är några teorier utan egna, stundom ganska spekulativa, slutsatser av inläst material – som får styrka genom jagberättelsen. Rundgången är ett faktum. Och debattboken som vi känt den tycks på väg bort.

ARTIKELN HANDLAR OM