ÅSIKT

Foucault rakt på sak

CARL-MICHAEL EDENBORG hittar nya sidor hos en intellektuell superstjärna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Michel Foucault 1926–1984.

Ett framträdande tema i det amerikanska presidentvalet är frågan om homoäktenskap. Det kan tyckas som om det borde finnas viktigare saker i vår tid för en stat att ägna sig åt än att reglera vilka som ska få gifta sig. Men identitetspolitiken är fortfarande glödhet.

Och i all identitetspolitik, med lite grävande och några extrapoleringar, hittar vi spår av den franske supertänkaren Michel Foucault (1926–1984). Till honom går både radikala queerteoretiker och liberala debattörer för att hämta oneliners om kön, sexualitet, minoriteter och makt.

Sverige har sedan länge tillgång till flera av Foucaults större verk, från Vetandets arkeologi till Sexualitetens historia. Nu ger Brutus Östlings bokförlag ut Diskursernas kamp, en samling av hans kortare texter: föreläsningar, artiklar, förord, intervjuer som ursprungligen samlades i fyrabandsverket Dits et écrits, utgivet till tioårsminnet av hans död.

Urvalet sträcker sig från början av 1960-talet fram till början av 80-talet och är gjort av litteraturvetarna Thomas Götselius och Ulf Olsson. För de svenska versionerna av de 17 texterna står några av de främsta av landets intellektuella översättare: Hans Johansson, Jonas (J) Magnusson, Lars Bjurman, Thomas Andersson och i synnerhet Jan Stolpe. Per-Olof Mattsson bidrar med en nyttig svensk Foucault-bibliografi.

Förlaget hade gärna fått lägga mer tid på korrektur och utgivarna hade gärna fått berätta om sina urvalsprinciper och lagt till fylligare kommentarer, men dessa invändningar är lappri: det är en fin bok.

I Diskursernas kamp får svenska läsare tillfälle att möta nya sidor av Foucault, personligare, med större bredd och – vilket säkert uppskattas av många av hans studenter – bitvis begripligare och mer rakt på sak. Här får vi tydliga utläggningar av hur han ser på centrala begrepp som ”diskurs”, ”makt” och ”teknologi”. Och även om hans tänkande förvandlades från 60-talet till 80-talet, är det några teman som återkommer. Där spökar i synnerhet en långt driven individualism, som värjer sig mot alla försök att objektivera och klassificera. Nej, Foucault var minsann inte intellektuell. Nej, han var inte bög. Var han ens människa?

Det finns en paradox här. Foucault var besatt av namngivandet, vilket exempelvis märks i den tyngsta av hans böcker, Les Mots et les choses från 1966. Och 1980 lyckades han genomdriva att tidningen Le Mondes söndagsbilaga publicerade

en stor och helt igenom anonym intervju med honom: något som bara en intellektuell superstjärna skulle kunna lyckas med.

I vår tid är namnet ”Foucault” ett totem: akademiska karriärer byggs på det, raggningar på studentpuben lyckas med hjälp av det. Utan tvekan låg det ett långt och envist arbete bakom succén: franska intellektuella stjärnor skapas inte av en slump. Hemsöks då inte Foucaults namngivningsfixering av narcissismens klassiska poler: total megalomani och förkrossad jaglöshet?

I essän Vad är en författare? diskuterar han Marx och Freud i egenskap av ”diskursgrundare”. Deras storhet och inflytande beror inte på att de har en massa lärjungar som upprepar deras påståenden. Tvärtom kan varenda en av deras åsikter förkastas, och ändå kommer de stå kvar som giganter. Ty de har ”möjliggjort ett antal skillnader i förhållande till de egna texterna, begreppen och hypoteserna”. Så även om de efterföljande avvisar deras teorier, har de ändå producerat en mängd nya möjligheter att tänka och tala.

En sådan diskursgrundare var också Foucault. De senaste femton, tjugo åren har hans idéer spritt sig som mycel i det intellektuella livet. Även om historiker har tillbakavisat i stort sett varenda påstående han gjort utifrån källkritik eller andra synvinklar, även om filosofin och den kritiska teorin har omkullkastat mängder av hans teser, så är han här överallt ändå.

Frågan är vad som kommer att hända med Foucaults mycel. Det förra årtusendet avslutades med kalla krigets slut, med identitetspolitiken i fokus och med polymorfa massmobiliseringar mot det globala socioekonomiska systemet utifrån tankar om rättvisa och jämlikhet. Det nya årtusendet har börjat lite annorlunda. Nu är det plötsligt världens i högsta grad materiella undergång som är på tapeten.

Vi har ökande råvarubrist, eskalerande klimathot och militär kapprustning i en värld utan centrum där flera supermakter gärna vill ha hegemoni: politikens och ekonomins hårda fakta har återvänt. Frågan om regleringen av individerna och klassificerandets repression kan förefalla vara lyxproblem när det är själva artens överlevnad som står på spel.

Kanske har Foucault sin storhetstid bakom sig. Ändå har han aktualitet: utropen om ”människans död” till trots framträder han som en radikal humanist som försvarar individen, kroppen, skönheten, begäret och njutningen mot allt som försöker snärja, kontrollera, manipulera.

Kanske skulle en papperslös flykting som nekas vård eller en grundlöst häktad terroristmisstänkt uppfatta tankegångarna i Diskursernas kamp som abstrakta. Ändå finner vi hos Foucault en grundlig reflexion över vad som har gjort det möjligt för stater och andra institutioner att in på huden genomföra detta behärskande.

Det bör inte vara omöjligt att koppla ihop den maktkritiken med en kritik av maktens andra nivåer till en generell kritisk teori för den nya, krisartade epok vi trätt in i.

FAKTA

Sakprosa

Michel Foucault

DISKURSERNAS KAMP

red. Thomas Götselius, Ulf Olsson

Brutus Östlings bokförlag Symposion

Carl-Michael Edenborg

ARTIKELN HANDLAR OM