ÅSIKT

Ingen prins på riktigt

CLAES WAHLIN ser och hör hur moderna tiders drömmar om berömmelse slås i smulor till elegant musik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HANS NILSSON
Malena Ernman som Angelina i Irina Brooks uppsättning av Rossinis ”Askungen”.

Det finns en rad saker att uppmärksamma i Kungliga Operans uppsättning av Rossinis Askungen, men först och främst måste en av de färgstarkaste rollprestationer jag har sett på denna scen nämnas. Det handlar om den italienske basen Bruno Praticò som gör rollen som Don Magnifico. Det är inget mindre än en, ja, magnifik insats.

Rösten är ganska ljus, närmast barytonartad, men diktionen, de små, exakta komiska blinkningarna och den närmast skamlösa flirten med publiken som aldrig gör avkall på elegansen: vem kan annars under svepskäl av det scenbyte som pågår bakom ridån börja sjunga Domenico Modugnos megahit Volare?

Nu är detta inte så anarkistiskt som det låter. Volare skrevs 1958 och i Irina Brooks uppsättning, som ursprungligen sattes upp på Théâtre des Champs-Élysées 2003, ryms mycket av efterkrigstidens underhållningsindustri. Från en hyperrealistisk bar i New York kring 1950 fram till en mer nutidsdesignad filmstjärnevåning frodas drömmen om plötsliga pengar och sagoprins.

Men här ackompanjeras den välkända handlingen av ironi och distans till prinsdrömmarna; de båda elaka systrarnas desperata sminksession på stor filmduk inför festen hos Ramiro, duetten mellan Don Magnifico och betjänten Dandini i vad som väl är Ramiros privata spa eller, framför allt, slutscenen sagoslut komplett med Hollywood-trappa, änglavingar och The End skrivet på filmduken.

Modern mytkritik alltså, men också en demaskering med rötter hos Molière där komiken är en lätt förklädd uppgörelse med den av media ständigt producerade myten om att bli upptäckt och upphöjd utan anledning. Operans undertitel, Godhetens triumf, finns det här ingen möjlighet att ta på allvar.

Men så har vi musiken, elegant, lekfull och ständigt drivande får vi det ena intrikata ensemblenumret efter det andra, en smula nervöst framfört i början, men allt säkrare för att triumfera i andra aktens sextett vars mekanik illustreras bokstavligt av Lennart Forséns Alidoro, operans spelledare. Han gör också en vacker musikalisk insats, vilket även Jesper Taubes Dandini gör.

Daniel Behles Ramiro svajar något, men när han är bra är han riktigt bra, något som Malena Ernman i titelrollen för övrigt är mest hela tiden, även om det är en bit kvar innan hon helt och hållet bemästrar de mer intrikata partierna.

De båda systrarna, Katarina Leosons Tisbe och Karin Ingebäcks Clorinda, sjunger med innerlighet och profilerar sina rollfigurer med scenisk skärpa. Hovkapellet drivs på bra av Walter Attanasi, ofta snyggt, rent av lätt, även om tempot ibland kunde vara högre.

FAKTA

Opera

ASKUNGEN

av Rossini

Regi: Irina Brook

Scenografi: Noëlle Ginefri

I rollerna: Daniel Behle,

Jesper Taube, Bruno Praticò, Malena Ernman, Katarina

Leoson med flera.

Dirigent: Walter Attanasi. Kungliga Hovkapellet

Scen: Kungliga Operan,

Stockholm

Speltid: 3 timmar 5 minuter

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM