ÅSIKT

Låt oss tala om smak

CLARA TÖRNVALL om en älskad och hånad diva

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Céline Dion.

Céline Dion gråter. Tårarna rinner nedför hakan, de smala fingrarna far över ansiktet när hon torkar bort dem. Hon har precis skänkt en miljon dollar till orkanen Katrinas offer. Med gäll, bruten röst säger hon till Larry King att hon för sitt liv inte begriper varför det tar så lång tid att undsätta människorna i de katastrofdrabbade områdena.

Reaktionerna på tv-intervjun, som avslutas med att Céline Dion sjunger en a cappellaversion av låten The Prayer, blir skratt. Hon är knäpp. Vilken överreaktion.

Samtidigt hälsas Kanye Wests kommentar om att George Bush inte bryr sig om USA:s svarta befolkning som ett tungt politiskt ställningstagande i efterspelet kring Katrina.

Händelsen är bara ett tecken i raden på att Céline Dion aldrig kan göra rätt. Hon säljer hundratals miljoner skivor men är samtidigt en av vår tids mest föraktade superstjärnor. Få har henne ens som ”guilty ­pleasure”, ett halvt erkännande som ibland förunnas den som bär Cirque de Soleil-fanan högt nog. Céline Dion är ett vandrande globalt affärsimperium, men kommer aldrig, till skillnad från framgångsrika rappare, få respekt för sina reklamdealar med Chrysler. Hon är uppvuxen i en familj med fjorton syskon, ändå har hennes klassresa inte givit henne några äkthetspoäng. Ingen förkroppsligar dålig smak som hon. Därför är det egentligen bara logiskt att två aktuella projekt, en bok och ett dansverk, gör just Céline Dion till huvudperson för analyser av vår tids smakföreställningar.

Den kanadensiske musikjournalisten Carl Wilson inleder sin bok Let’s Talk About ­Love med att förklara att han ogillar Céline Dions musik. Att förstå recensenter som Wilson är inte svårt – en Céline Dionlåt är en bombmatta av specialeffekter. Sångmässigt saknar hon Barbra Streisands elegans. Hennes nasala röst är kliniskt renputsad från alla spår av soul. Ofta låter hon som om en Läkerol fastnat i halsen och när hon sjunger ut är hon mer besläktad med en metalfalsettsångare som King Diamond än med Mariah Carey.

Céline Dion gör esperantomusik. Hennes könlösa powerballader, hemmahörande i en europeisk smörtradition snarare än i amerikansk r’n’b, spelas in på alla tänkbara språk för mesta möjliga marknadsanpassning. Texterna är som hämtade ur en självhjälpsbok – affirmativa och falskt tröstande. Kärlek kommer till den som kan ta emot den. Livet handlar om inställning. Tänk rätt och bra saker kommer att hända dig. På scen är hon smått nipprig, gör clownlika grimaser och hemliga tecken till sin 26 år äldre make och manager René Angelil, han som sägs spela bort alla hennes miljoner. Några av dessa rörelser har plockats upp av koreografen Jessyka Watson-Galbraith som ligger bakom ett dansprojekt med samma titel som Wilsons bok: Let’s Talk About Love.

När Jessyka Watson-Galbraith bestämde sig för att skapa ett medvetet dåligt, verkligt cheesy verk, var valet av soundtrack självklart: Céline Dion. Tillsammans med dansare från hela världen genomför hon en performance online, en dansens massrörelse av hemmainspelade videor som läggs ut på Youtube. Projektet har också uppförts på scen vid två tillfällen, senast på den nyligen avslutade festivalen Tanztage i Potsdam. I filmerna dansas det uteslutande till Céline Dion-låtar och rörelserna är av den där slängiga, yvigt dramatiska sorten man gör hemma när ingen ser, en dansens motsvarighet till att sjunga i duschen.

Let’s Talk About ­Love handlar lika mycket om att utforska en folkets koreografi som att skapa ett verk som leker med dansvärldens konventioner, och är en på samma gång ironisk och kärleksfull hälsning till Céline Dion. Jessyka Watson-Galbraith är inte bara djupt fascinerad av Dion som person, hon har också börjat uppskatta vissa av hennes låtar. Detsamma hände Carl Wilson som avslutar sin bok med en önskan om att popmusikfans ska börja visa större tolerans för varandras musikaliska preferenser.

Men mer än något annat är hans bok en påminnelse om hur den förändrade musikindustrin förbättrat förutsättningarna för en öppnare, mer resonerande musikjournalistik. Förr kunde recensenter tryggt luta sig mot på förhand bestämda idéer om folkligt och konstnärligt. En sådan enkel uppdelning är inte längre giltig. Med de stora skivbolagens minskade makt går det inte att avfärda den breda musiken som en regisserad marknadsföringskupp, något vi skulle slippa om vi inte blev manipulerade. Alla som laddade ned Boten Anna gjorde det för att de gillade låten. Så vad finns kvar att bedöma: jo, musiken i sig.

Och om ingen bryr sig om musikkritikens gamla smaklagar längre blir brott mot dem inte heller intressanta. Det gör ”guilty pleasure” till 2000-talets mest otidsenliga uttryck. Skäms du för att du lyssnar på Céline Dion? Herregud, skärp dig.

FAKTA

Clara Törnvall är ny skribent på ­Aftonbladet Kultur och hon tycker att ”Because You ­Loved Me” är Céline Dions bästa låt.

På lördag uppträder Celine Dion i Globen.

Clara Törnvall

ARTIKELN HANDLAR OM