ÅSIKT

Lusten segrar

MAGNUS-WILLIAM OLSSON om författaren, redaktören och konsten att läsa noga

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det sägs att en vanlig illitterat tolvåring i dag på sina olika skärmar har läst mer text än Thomas av Aquino gjorde under hela sitt liv. Men till skillnad från tolvåringen hade Thomas inte bara reflekterat över vad han läst, han hade också kommenterat en hel del och kunde framföra stora delar av de lästa texterna utantill. I dagens användarorienterade mediemiljö, där tekniken låter var och en bli sin egen redaktör, är det inte längre tekniska kunskaper som genererar mervärde, utan estetiska. Det faktum att alla kan ge ut en bok för nästan ingen kostnad, att alla kan redigera ett eget webbmagasin, publicera recensioner eller politiska analyser har länge betraktats som ett värde i sig. Men i realiteten uppstår värdet först då någon noggrant och öppet läser det publicerade. Det är inte informationen som sådan, utan uppmärksamheten som skapar värde.

I detta perspektiv är redaktionen central. Länge har tekniken stått i centrum för dess utveckling. Moderna redaktörer på tidningar, i tv-hus och på förlag, har tvingats hantera allt större mängd information. De har lärt sig värdera blixtsnabbt, att scanläsa allt fler textmeter i timmen. De fyller i mallar, bildsätter och gör ut allt fler sidor om dagen, jagade av den tekniska utvecklingen. Ju mer information man lyckas hantera, desto större värden kan man skapa, har det sagts.

Men vad är egentligen en redaktion? Bäst beskrivs den kanske som ett sätt att förhålla sig till text i ordets vidaste mening, en särskild sorts uppmärksamhet som sammanhänger med filologins födelse och tradition.

I denna mening blev redaktionen som företeelse till i det hellenistiska Alexandria. När texter började samlas in och systematiseras till det stora biblioteket, föddes ett nytt förhållande till litteraturen. Ett förhållande som naturligtvis går att beskriva i teknologiska termer. Diverse sätt att systematisera, värdera, tydliggöra och lyfta fram texterna utvecklades parallellt med kunskaper om hur man bevarar originalen. Men förhållandet alstrade också en ny estetik, den boklärda diktningen, vars främsta namn är Kallimachos (född 310 f.Kr.). Hans poesi, överrik på allusioner och lärda anspelningar, är oupplösligt förenad med den miljö och det särskilda slags uppmärksamhet på bokstaven han som ansvarig för bibliotekets stora katalog dagligen verkade inom. I ett ofta omtalat fragment skriver han ”Jag sjunger inte utan belägg” – en fras där sången, det estetiska, allierar sig med det filologiska vetandet.

Redaktionen som miljö skulle växa i betydelse genom seklerna bland kopister i hov- och klosterbibliotek, för att odlas industriellt med boktryckarkonsten, spridas i 1700- och 1800-talens spirande offentligheter, växa ogräsartat i 1900-talets medieexpansion och slutligen drabbas av explosiv och okontrollerbar blomning i 2000-talets masskommunikativa informationsera.

I den svenska tidskriften OEI sjunger man inte heller ”utan belägg”. Intertextualitet, tradition och filologiskt hantverk har hela tiden styrt tidskriftens inriktning. Därför kan man kanske läsa dess nya nummer ”(R)Ed.est.” som ett slags självporträtt (möjligen i en konvex spegel). Tidskriften radar upp essäer, artiklar och exempel på redaktionell estetik och praxis. Numrets ryggrad, en lång vindlande, sandpapperstorr exkurs av Jonas (J) Magnusson synar utländska släktingar till OEI-redaktionen. En rad kända redaktörer reflekterar över sitt arbete. Filmredigering, konstredigering och inte minst praktiskt tidnings- och tidskriftsarbete ventileras från alla tänkbara håll. Det är en imponerande inventering av ett sällan skildrat fält, gjord med redaktionsestetisk finess. Redaktörernas klåfingrar lägger sig hela tiden vällustigt i läsakten.

Kanske är redaktören 2010-talets hjälte. Som av en händelse har en ny svensk tidskrift med ambitionen att skildra just ”redaktörens, förläggarens, kritikerns” perspektiv på litteraturen kommit till världen samtidigt som OEI:s ”(R)ed.est.” Atlas Litterära Tillägg (ALT) heter den. Huvudparten av det första numret ägnas författarsamtal. Anne Swärd och Peter Kihlgård talar öppet och kokett om skrivandets vardag. Den franske historikern Pierre Nora för ett samtal kring andra världskriget och Förintelsen med Jonathan Littell, amerikansk-fransk författare till den omtalade romanen Les Bienveillantes ( De välvilliga) som i höst utkommer på svenska.

Men numrets bästa bidrag skulle lika gärna ha kunnat stå i OEI. Det är kritikern och redaktören Viktoria Jäderling som reflekterar kring Gordon Lischs kreativa redigering av Raymond Carvers texter. Jäderling lyfter fram det redaktionella begäret ”Det finns ingen text som inte kan göras bättre”. Men hon blundar inte för dess perversion, det nödvändiga s/m-förhållande som råder mellan författare och redaktör. Ju bättre text, desto större underkastelse.

Jag tror att det intresse som de båda tidskrifterna manifesterar bör ses i ljuset av den redaktionella brist som präglar det moderna medielandskapet. I en informationsmiljö som reducerar värderingen till en knapptryckning är en hållning som Kallimachos meningslös. Dess förutsättning är en filologisk kultur som bygger, inte på föregivet fasta värden eller kanoner, som många tycks tro, utan på den rigorösa värderingens hantverk. Konsten att läsa noga. En konst som blir allt sällsyntare och därför allt mer värdefull.

Vardagslivet i informationseran eroderar de uppmärksamhetsformer som en gång föddes i Alexandria. Denna utveckling har förstås teknologiska orsaker. Det såväl OEI:s som ALT:s nya nummer lär oss är att redaktörerna snarare borde betrakta sitt arbete ur estetisk synvinkel. I den uppmärksamhetsekonomi som nu håller på att ersätta det informationsekonomiska paradigmet gäller kampen inte längre att ”nå ut”. Antal ”träffar”, ”besök”, ”läsare” anger där inga giltiga mått på framgång. Framöver vinner de texter som kan förmå läsaren att mobilisera den filologiska lusten, den långsamma, värderande tillägnelse som inte bara bekräftar, utan som faktiskt gör något med, kanske rent av förändrar sin läsare.

Vem som helst kan i dag belägga. Wikipedia gör alla som vill till lärda. Men att sjunga belagt är långt mer sällsynt. Den redaktör som lyckas uppöva sitt sinne för det estetiska, för sången, är drottning i den nya uppmärksamhetsekonomin. Den som kan förmå oss att lyssna, tänka, läsa med filologens hela sensibilitet. Där hjälper ingen teknologi i världen, där är det sinnena, reflektionen, kunskapen och värderingen som gäller.

Fler redaktioner än de på OEI och ALT borde ställa fram den stora spegeln. Det är inte grovarbetaren i informationsgyttjan som står där bakom framtidens imma, utan den klarögde och kvicktänkte. Det är dags att lägga undan skitskyffeln. Ett enda guldkorn som verkligen skiner för någon är mera värt än hela burken full av glanslös info. Den som har sången har makten i framtiden runt hörnet.

FAKTA

Tidskrift

OEI

nr 37 & 38

ATLAS LITTERÄRA TILLÄGG

nr 1

Magnus William-Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM