ÅSIKT

Ta pengarna och stick!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Scenhjälte?

Vem är svensk scenkonstsalla tiders stora hjälte om inte Gustav III? Kring denne mecenat av opera- och teaterkonsten vilar fortfarande ett skimmer. I vår tid sänker sig i stället en allt tätare, grådaskig alliansdimma över kungarikets kulturliv. Är det då en slump att tre av vårens föreställningar närmast omedvetet åberopar Gustav III?

Bobo Lundéns Mordet på min pappa kungen som spelas i Haga-parken (och, bäst att påpeka, som jag inte har sett), skildrar prinsen Gustav Adolfs svårigheter fram till mordet på fadern. Mats Larsson Gothes nyskrivna (och storslagna) Poet and Prophetess på Norrlandsoperan visar upp en skraltig Gustav III inför poeten Bengt Lidners avfärd mot koloniala äventyr i Sydafrika och, slutligen, Kungliga Operan tar fram just mecenaten, i sin eleganta men rätt ointressanta balett Gustav III, koreograferad av Patrice Bart.

Kolonialisten, mecenaten och fadersarvet, är de roller eller funktioner av GustavIII som nästan samtidigt har kunnat ses på teaterscenen. Att Kungliga Operan har det minst bekymrade förhållandet till statsmakten är inte förvånande. Alliansens kärlek till de stora institutionerna är det ingen som betvivlar och såväl Operan som Dramaten står för några av de mest imponerande uppsättningarna under den gångna säsongen: fullbordandet av Wagners Nibelungens ring respektive Hamlet, båda iscensatta av Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller.

Norrlandsoperan ligger geografiskt i periferin och möjligen kan man här spekulera kring brist på närhet mellan statsmakt och institution, men också ett ifrågasättande av mecenatrollen. Hur som helst är det tydligt att osäkerheten inför framtidens finansiering av scenkonsten lockar fram Gustav III i olika skepnader.

Oron är befogad. När inte ens Stockholms stadsteater och Benny Fredriksson (som gör precis vad anslagsgivarna önskar), får pengarna att räcka utan att avskeda folk, undrar jag inte bara vad man egentligen begär, utan också var institutionernas lojalitet ligger. Hur mycket kan en konstnärlig chef acceptera utan att åtminstone hota med att avgå? Det institutionella självförtroendet är inte det bästa. Men det betyder inte att publiksiffror, som allt oftare får ersätta en mer kvalificerad värdering, är den enda måttstocken på en teaters framgång.

Men det finns också en annan pol, den teater som fullt medvetet förhåller sig till den osäkra kulturpolitiken. Teater Tribunalens underhållande och tankeväckande Ebberöds bank satte sponsringen i scen och delade ut presenter från sina sponsorer jämte en hundralapp till var och en i publiken. Pantbanken, en av sponsorerna, stod för reklamavbrottet.

Nu har också Tribunalen med flera tagit initiativet till skuggutredningen, en alternativ utredning till den kulturproposition som väntas i början av nästa år. I princip alla inom kulturlivet kan lämna förslag, vilka kommer att presenteras på Orionteatern i december. Som en indikation på

sakernas tillstånd är uppropet (eller upproret) symptomatiskt. Men det finns samtidigt en allvarlig risk att konstnärerna gör sig till en intressegrupp bland andra i stället för att lita på sin verksamhet som en för samhället nödvändig struktur, lika viktig som järnvägar, skolor eller sjukvård.

Det kan finnas fördelar i att inte stå enade, att hålla sig strax vid sidan av samhället och hävda sina olika ståndpunkter och konstnärliga syften. Det är ju där, strax intill det reglerade samhället, som det händer (minns Unga Turs sensommarfestival förra året, Moment:teater, Institutet i Malmö), och det händer just för att de inte är för nära lierade med sina ekonomiska garanter.

Ta pengarna och stick, är den enda uppmaningen varje konstnär borde lyda. Och det är just den repliken jag skulle vilja höra staten och staden formulera till inte bara de stora institutionerna, utan också till friteatrarna och alla de sceniska projekt landets scenkonstnärer vet att förverkliga. Utan teater faller medborgartanken, det är på scenen lagen slutar och moralen prövas. Sådana övningar i civilisation ska man inte behöva köpslå om.

Claes Wahlin