ÅSIKT

Chicagopojkarna

NAOMI KLEIN om Barack Obamas kärlek till marknaden – och löften om förändring

1 av 2 | Foto: Foto: AP
Barack Obama – med nya rådgivare.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter att Hillary Clinton avbrutit sin kampanj dröjde det bara tre dagar innan Barack Obama förkunnade, på tv-kanalen CNBC: ”Hör här. Jag är en person som är för tillväxt och fria marknader. Jag älskar marknaden.”

Obama visade också att det inte bara handlar om någon tillfällig vårförälskelse genom att utnämna 37-årige Jason Furman till chef för sitt ekonomisk-politiska team. Furman är en av varuhuskedjan Wal-Marts mest framträdande försvarare, och har beskrivit Wal-Mart som ”en progressiv framgångssaga”. Under primärvalskampanjen kritiserade Obama Clinton för att hon suttit i Wal-Marts styrelse, och lovade att: ”Jag kommer inte att handla där.”

I Furmans ögon är det emellertid Wal-Marts kritiker som utgör det verkliga hotet: ”ansträngningarna för att få Wal-Mart att höja sina anställdas löner och löneförmåner” skapar, enligt Furman, ”oavsiktliga skador” som är ”alldeles för stora och skadliga för arbetande människor och för ekonomin i stort för att jag ska kunna sitta med armarna i kors och sjunga ’Kum-Ba-Ya’ för den progressiva harmonins skull”.

Obamas kärlek till marknader och hans önskan om ”förändring” är inte i sig oförenliga. ”Marknaden har råkat ur balans”, säger han, och det har den sannerligen. Många härleder denna djupa obalans tillbaka till Milton Friedmans idéer. Friedman startade en kontrarevolution mot New Deal-erans välfärdspolitik från sin kateder på nationalekonomiska institutionen vid University of Chicago. Och här uppstår ytterligare problem, för Obama – som undervisade i juridik på samma universitet under en tioårsperiod – är djupt influerad av det nyliberala ekonomiska tänkesätt som går under beteckningen Chicagoskolan.

Som sin främsta ekonomiska rådgivare valde han Austan Goolsbee, en ekonom från Chicagouniversitetet som befinner sig på den vänstra sidan av ett spektrum vars vänstra ände ligger strax höger om mitten. Till skillnad från sina mer Friedmantrogna kollegor uppfattar Goolsbee ojämlikhet som ett problem. Goolsbee har varit mån om att koppla ihop Obama med Chicagoskolan. ”Om man tittar på hans valplattform, på hans rådgivare och på hans temperament så ser man tydligt att killen har en sund respekt för marknader”.

Just nu är rätta tidpunkten att oroa sig över Obamas Chicagopojkar och deras strävan att motverka alla seriösa försök till ekonomiska regleringar. Det var under de tio veckorna från det att Bill Clinton vann valet 1992 till dess att han svor presidenteden som han genomförde sin ekonomisk-politiska helomvändning. Under valkampanjen hade han lovat att omförhandla Naftaavtalet, att lägga till bestämmelser om arbetsrätt och miljö och att satsa pengar på välfärdsprogram. Men två veckor före presidentinstallationen hade han ett möte med investmentbanken Goldman Sachs dåvarande chef Robert Rubin, som övertygade honom om nödvändigheten av att bedriva en politik inriktad på sociala nedskärningar och handelsliberalisering. Rubin förklarade för tv-kanalen PBS: ”Redan innan president Clinton tagit plats i Ovala rummet fattade han i själva verket beslut om en dramatisk förändring i sin ekonomiska politik.”

Furman, som är en av Rubins främsta lärjungar, valdes till chef för Brookingsinstitutionens Hamilton Project, en tankesmedja som Rubin var med och grundade och vars uppdrag är att argumentera för en reformerad – i stället för skrotad – frihandelspolitik. Om man till detta lägger Goolsbees möte i februari med kanadensiska konsulatsanställda, som fick det bestämda intrycket att de hade blivit uppmanade att inte ta Obamas kritik mot Nafta under kampanjen på riktigt allvar, så finns det all anledning att oroa sig för en kommande repris på Clintons u-sväng 1993.

Det ironiska är att det absolut inte finns någon anledning till ett sådant återfall i nyliberalism. Den rörelse som startades av Milton Friedman, som infördes i politiken av Ronald Reagan och befästes av Clinton, befinner sig i en djup legitimitetskris runtom i världen. Ingenstans är detta mer uppenbart än på just Chicagouniversitetet. I maj i år, när universitetspresidenten Robert Zimmer tillkännagav skapandet av ett Milton Friedman-institut för 200 miljoner dollar, ett ekonomiskt forskningscenter som ska ha till uppgift att bevara och förstärka arvet efter Friedman, ledde det till protester. Fler än 100 universitetsanställda lärare och professorer skrev under ett protestbrev. ”Effekterna av den nyliberala världsordning som har upprättats under de senaste decennierna, med starkt stöd av den ekonomiska Chicagoskolan, har på intet sätt varit otvetydigt positiva”, står det i brevet. ”Många skulle hävda att de har varit negativa för en stor del av världens befolkning.”

När Friedman dog 2006 lyste den sortens djärva kritik mot hans ideologiska gärning med sin frånvaro. De beundrande nekrologerna talade enbart om storslagna bedrifter, och en av de mer iögonfallande hyllningarna stod att läsa i New York Times – skriven av Austan Goolsbee. Men nu, bara två år senare, ses Friedmans namn som en belastning till och med på hans eget hemuniversitet. Varför har då Obama valt just detta ögonblick, när alla illusioner om en ekonomisk-politisk konsensus har raserats, för att återgå till Chicagoskolans gamla filosofi?

Det finns dock vissa ljuspunkter. Furman säger att han kommer att ta hjälp av två keynesianska ekonomer: Jared Bernstein på Economic Policy Institute och James Galbraith, son till Friedmans nemesis John Kenneth Galbraith. Vår ”nuvarande ekonomiska kris”, sa Obama nyligen, uppstod inte ur ingenting. Den utgör den ”logiska konsekvensen av en trött och felaktig filosofi som har dominerat Washington alltför länge”.

Det är förvisso sant. Men innan Obama kan befria Washington från Friedmans nyliberala gissel måste han först städa rent i sitt eget ideologiska hus.

FAKTA

Översättning: Tor Wennerberg.

Fotnot: Artikeln har tidigare varit publicerad i The Nation (www.thenation.com).

Naomi Klein

ARTIKELN HANDLAR OM