ÅSIKT

Här krossas en lögn

HENNING MANKELL besöker Timbuktu – och hittar en guldgruva av vetande

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: JENS MONATH
Henning Mankell i biblioteket Mamma Haidara i Timbuktu med Abdel Kader och den tyska tv-journalisten Dunja Hayali. Det privata biblioteket innehåller mer än 9 000 volymer av gamla böcker och manuskript om astrologi, astronomi, medicin, religion, en del från 1300-talet.

På måndag börjar en världskongress för författare. Stockholm kommer att ta emot mellan 600 och 1 000 författare, något som sannerligen aldrig har hänt tidigare i Sverige. Om det ens har hänt någonstans? Någon gång? Många människor är inblandade i detta gigantiska evenemang. Men utan Mats Söderlund som är ordförande för Sveriges Författarförbund hade det aldrig blivit av.

Detta stora möte kommer att handla om kampen mot analfabetismen, för yttrandefrihet och författares rättigheter. Men samtidigt kommer detta möte också att innebära att olika myter och fördomar intensivt kommer att attackeras.

Jag tänkte på den här konferensen när jag besökte Timbuktu för ungefär en månad sen. Det var 52 grader varmt i skuggan, sandstormarna virvlade i utkanten av staden. Första gången jag läste om det mäktiga och sägenomspunna Timbuktu bör jag ha varit tio år. Det tog mig alltså precis 50 år att ta mig dit. Lång tid, kan tyckas. Men vem bryr sig när man äntligen är framme!

Den forna glansen av denna stad vid handelsvägarnas mötespunkt är sedan länge borta. Lärdomen är spridd för alla vindar, universiteten döda. Nu ser jag människor som söker sin föda på en sophög alldeles intill öknens sanddyner.

Men ändå är det i Timbuktu det går att avslöja en av de värsta och mest förljugna osanningarna om Afrika söder om den stora Saharaöknen; att kontinentens historia knappast alls finns nerskriven. Att Afrika är en muntlig kontinent.

I Timbuktu ägnar jag dagarna åt att besöka privata bibliotek och institut, det egentliga skälet till att jag har gjort den besvärliga resan. Där finns tusentals manuskript som i många fall är mer än 1 000 år gamla. Av naturliga skäl är merparten skrifter som behandlar olika teologiska frågor kring islam. Men jag håller också i händerna manuskript som vittnar om medicinsk, astronomisk och historisk lärdom. Vart och ett av dessa tusentals manuskript skulle enskilt kunna ge innehåll till viktiga artiklar!

Här, i detta torra klimat har dessa handskrifter kunnat överleva. Det är en kolossal guldgruva av vetande som nu håller på att avtäckas. Texter som inte bara samlats här utan som i många fall författats just i Timbuktu. Det är först relativt nyligen som kunskapen om dessa välbevarade manuskript har börjat spridas. Och nu gäller det att sätta till alla klutar för att det fattiga landet Mali ska kunna beredas möjligheter att ta hand om alla dessa manuskript. Det vore en katastrof att plötsligt tvingas upptäcka utstulna manuskript på auktioner i New York eller Tokyo.

Här krossas nu en gång för alla den enfaldiga och envisa lögn som alltför länge har spridits; om ett Afrika söder om Sahara som enbart varit muntligt.

Det är inte sant. I bästa fall kan nu denna utsparkade osanning bli som dominobrickan som välter andra dunkla påståenden som västvärlden så ofta består Afrika med.

Innan jag lämnade Timbuktu köpte jag en svart turban av den typ som tuareger använder. En gammal man lärde mig knyta den. Om manuskripten sa han medan han knöt: ”Det förflutna måste alltid vara oss nära. Annars hittar man ingen framtid.”

Kan det sägas bättre? Jag tror inte det.

Henning Mankell