ÅSIKT

Favoritamerikanen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bruce Springsteen med sin första bil, en Chevy från 1957. Barn okänt. New Jersey cirka 1974.

När Europa drömmer om Amerika är det Bruce Springsteen vi ser.

Den goda amerikanen. Han som aldrig omfamnat vapenlagar eller spottat på oliktänkande eller ockuperat abortkliniker eller invaderat Afghanistan. Han som har protesterat mot krig och våld och övergrepp och talat sig varm för economic justice, och som därför av griniga konservativa kritiker kallats ”elitist, leftist, and out of touch”. En fisliberal. Ja, kanske det, men han är vår fisliberal. Som i en tid präglad av paranoid människosyn försvarar allas lika värde och rätt att slå ner sina bopålar var helst andan faller på. En man som inte drivs av aggression eller ilska utan av värme och lust. Och vars mest förekommande ord i intervjuer är companionship. Jag vet, för jag har räknat. Han är en man som förstår att medborgarskap kommer med jord, inte blod. Och som för den övertygelsen tagit risken att förlora delar av sina fans.

En del av kärntruppen – supportrarna inom polisen, lojalt uppbackade av många brandmän – vände sig emot honom för att han stillsamt sjöng om polisbrutalitet i American Skin (41 shots). 1999 sköts den 23-årige, obeväpnade Amadou Diallo, flykting från Guinea-Bissau, ihjäl av fyra medlemmar ur New Yorks poliskår. När låten framfördes första gången på Madison Square Garden år 2000, blandades publikens rop på ”Brooooooooooceeeee”, för ovanlighetens skull med burop. Från scenen sa Springsteen ”We’re gonna need some quiet here” och i refrängen upprepade han orden 41 shots 41 gånger.

Och publiken tystnade.

Han är en person som är lojal också med dem som tappat stinget. Han skulle aldrig lämna en för en coolare kompis eller en ballare trend. Vi är hundratusentals fans som undrar vad han ska göra med the big man, Clarence Clemons. Han spelar surt på sin saxofon nu och vi har hört det länge. Han missar när han ska in och går bort sig i musiken. Inte på scen, för han har svårt att röra sig. Han är gammal, men får han kicken? Blir han utbytt mot en yngre, tajtare studiomusiker? Självklart blir han inte det. I en liveversion av The Promised land som ligger på Youtube ser jag Springsteen tålmodigt betrakta vännen som slinter sig genom låten. Samme Springsteen som skrev My love will not let you down och menade vartenda ord.

Bruce Springsteen är inte för de ängsliga eller humorlösa. Han är en artist som vet när det är allvar och vet när det är dags att festa, han har utvecklats och i sin musik visar han upp sina olika sidor. Det är samma person som sjunger “hey-hey-hey, what do you say, Cherry darlin’, som ”wheatprices dropped till it felt like we were getting robbed” och ”Two hundred straight in, two-fifty up the ass, she smiled and said”.

I vår deklarerade han från sitt E street att han är stolt över att stötta senator Obama. Annars har Springsteen, särskilt som ung, varit återhållsam med partipolitiska ställningstaganden. Ett undantag gjorde han i november 1980, just efter att Reagan vunnit presidentvalet. Från scen sa Springsteen att han fann resultatet ”scary”, och strax efter inkluderade han Woody Guthries stillsamt revolutionära kampsång This land is your land i sin repertoar. Sedan dess har han strött sina personliga och politiska ställningstaganden kring sig. Stöttat lokala aktivistgrupper längs turnévägarna. Gjort musik om aids när det fortfarande var betraktat som en bögpest. Skrivit om mexikanska flyktingar och om dödsstraff. Om sociala och ekonomiska orättvisor. Om att man kan vara kompis med en muslim, även om man är amerikan.

Och han har hela tiden gjort det så att inte ens de mest hårdnackade republikaner kan stå emot budskapet om companionship.

FAKTA

3 bra böcker

Bruce Springsteen: Two hearts (The definitive biography 1972-2003) av Dave Marsh

It ain't no sin to be glad that you're alive – The promise of Bruce Springsteen av Eric Alterman

The ties that bind: Bruce Springsteen A to E to Z av Gary Graff