ÅSIKT

Han gör (nästan) aldrig bort sig

1 av 2
Sexig katt från bakgatorna. Cirka ”Born to run”, 1975.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Förra sommaren letade jag som en dåre efter den perfekta t-shirten. En sådan är vit eller ganska mörkt gråspräcklig och lite sladdrig, liksom urtvättad. Sylvester Stallone hade en när han tränade i den första Rockyfilmen. Bruce Springsteen har alltid burit dem; såna där plagg som är snygga för att de inte riktigt syns. På såna oskrivna blad kan man kommunicera en massa saker. Låt vara att jag hittade den i hipsterbutiken American Apparel, min lilla grå tröja ska liksom Bruces sväva fritt över alla modediktat och trender.

Denna typiska Bruce-förmåga beundras också av kollegan Bono. När Bruce skulle introduceras i Rock and Roll Hall of Fame 1999 invigningstalade Bono och uttryckte sin broderliga beundran inför det faktum att Bruce: 1. Aldrig haft en ”bad hair period” 2. Aldrig klätt ut sig i klänning. Kort sagt: Bruce gör aldrig bort sig.

Bruces status som rockens ur-man är en röra av boots och svettiga t-shirts, tonsatta kollektiva drömmar och en total frånvaro av gultonade solbrillor. Hur många gånger har inte Bruce anförts som en klädmässig inkarnation av ett strävsamt och schyst arbetarklass-mans-kollektiv? Bruce är mannen som i tre decennier kontinuerligt försett rockgarderoben med pålitliga maskulinitetsmarkörer. Bruces rutiga flanell är inte bara Bruces, den verkar tillhöra alla de män som sitter fast i ekorrhjulet medan de nynnar med i Born to run. Män som lojalt översåg med Bruces hitintills enda stilmässiga snedtramp, den där tandblekningen och de töntiga snörslipsarna i mitten på 80-talet. Det var kanske lite fjolligt, men säg den sol som inte har sina fläckar. Bruce var och är fortfarande betryggande straight i förhållande till rockens andra stilpatriarker och deras queera klädinflytande: Mick, Bowie, Prince, med flera. Bruce-stilen är vad maskulinitetsforskarna skulle kalla hegemonisk, eftersom den är vittspridd och uppfattad som någonting naturligt. Den uppstår till synes helt spontant när reko arbetarklassnubbar från New Jersey blir rockstjärnor: ursprunglig och tvättäkta mans-stil.

Må vara att Sverige har sina stilmässiga Bruce-kloner. Men överför vi den mening som Bruces kläder får symbolisera till ett svenskt sammanhang är det ändå inte i Uffes boots eller ens Göran Greiders skogshuggar-skjortor vi hamnar. Vi hamnar i Patagoniamannen, den skötsamme lägre medelklassman vars funktionalitetsbehov och frihetstörst manifesteras genom prassliga vindtygsjackor och mobilhölster. Patagoniamannen är inte nödvändigtvis friluftsintresserad, men hans kläder är tillverkade för att upprätthålla skenet av en sådan livsstil: naturnära, handlingskraftig och lite smygmacho.

Trist bara att sexet faller bort i en sån här transnationell överföring. Clas Ohlson-lookens friluftsmässiga framtoning till trots – så värst djurisk är den inte. Därom vittnar kanske the Boss talrika svenska kvinnofans.

Karin Eder-Ekman

ARTIKELN HANDLAR OM