ÅSIKT

De borde läsa Spivak

ATHENA FARROKHZAD om en av de största postkoloniala tänkarna, konsten att se kunskap i stället för gnäll (och ett gräl på Facebook)

Foto: Joakim Eneroth/Svenska Dagbladet
Gayatri Chakravorty Spivak
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ingen av mina vänner vill prata med mig om Gayatri Chakravorty Spivak, fast de flesta är bevandrade i hennes tänkande. När jag insisterar kommer de med undanflykter av typen: ”Jo, jag har visserligen läst henne, men det var många år sedan nu.” ”Skriv att hon var före sin tid”, säger min vän filosofen. Han doktorerar på Cornell – samma universitet där Spivak en gång lade fram sin avhandling om den irländska poetens Yeats: ”Skriv att hennes förord till Jacques Derridas Of Grammatology verkligen var banbrytande. Tänk att hon översatte den till engelska redan 1976.” En annan vän säger, när jag frågar hur hon använder Spivak: ”Jag måste anstränga mig för att hålla huvudet över vattenytan när jag läser henne, jag kommer nog aldrig så långt som till att applicera.”

Gayatri Chakravorty Spivak är en av samtidens mest inflytelserika tänkare. Vilket betyder att hon ständigt läses och refereras till, att hon föreläser på universitet runt om i hela världen, att hennes texter gett upphov till mängder av andra texter. Spivak är född 1942 i Calcutta, fem år innan Indien blev självständigt från den brittiska kolonialmakten. Sedan sextiotalet är hon bosatt i USA och undervisar i dag på Colombia University. Sommarmånaderna tillbringar hon i Bangladesh, där hon bedriver alfabetiseringsprojekt för kvinnor.

Tillsammans med namn som Chandra Talpade Mohanty, Homi K. Bhabha och Edward Said betraktas hon som en av den postkoloniala teorins förgrundsgestalter. Själv kallar hon sig för ”praktisk marxist-feminist-dekonstruktivist”, och betraktar alla dessa fält som sammanhängande och nödvändiga för varandra. Där de marxistiska och feministiska teorierna hamnat i gamla hjulspår erbjuder hon nya läsningar och begrepp, som inte bara ifrågasätter de gamla teorierna, utan samtidigt återetablerar deras betydelse.

Inte sällan handlar det om den subalterna. Men denna term, lånad från den italienske marxisten Antonio Gramsci, vill Spivak diskutera representation och makt. Termen används när hon pratar om den aktiva handlingen att konstruera kvinnor utanför väst som människor i avsaknad av handlingsutrymme, vilket sker inom ramen för den västerländska hegemonin. I Kan den subalterna tala? (1988) undersöker hon den västerländska hegemonins systematiska sätt att beröva icke­vita kvinnor subjektspositioner. Hon gör det via en kritik av ett samtal mellan de franska poststrukturalisterna Gilles Deleuze och Michel Foucault. I deras tänkande är ett problematiserande av objektivismen helt centralt, ändå etablerar de sig själva som genomskinliga subjekt under samtalets gång. Det vill säga, de tycks vara könlösa, klasslösa och framförallt utan kulturell tillhörighet. Spivak menar att deras språk, i kombination med en generell poststrukturalistisk skepsis mot subjektsskapande, förstärker de redan existerande maktstrukturerna; den vita filosofin bryter bara ner andra identiteter än sin egen, och möjliggör därmed att den västerländska ekonomiska expansionen fortgår.

I essäns andra del exemplifierar hon genom att prata om sati, en indisk ritual där änkor kastar sig i sin makes likbål. Hon menar att britternas förbud mot denna tradition i själva verket återupprättade den, eftersom den inte längre bara blev en sedvänja, utan en motståndshandling mot kolonialmakten. Det är i detta sammanhang som Spivak formulerat begreppet ”vita män räddar bruna kvinnor från bruna män”, vilket hon menar varit ett centralt tema för hela det koloniala projektet och för den vita feminismen.

Hon har också myntat begreppet strategisk essentialism, det vill säga att temporärt acceptera en essentialistisk agenda, för att kunna bedriva politisk kamp. Det är hennes svar på den svårlösliga frågan om hur man kan ifrågasätter kategorier som konstruktioner, och samtidigt organisera sig efter dem.

Det är något med Spivaks akademiska bakgrund och meriter som blir intressant i kombination med hennes politiska agenda. Att vara en av världens främsta Derrida-kännare och ha en solid förankring i komparativ litteratur ger inom den västerländska hegemonin en speciell sorts auktoritet när hon kritiserar just denna.

På YouTube hittar jag en nittio minuter lång föreläsning med Spivak, där hon pratar om utvecklingen av subalternitetsbegreppet. Hon är rolig och raljant, polemiserar mot sina antagonister och lyfter in världen i sin analys. ”Reproduktiv heteronormativitet är den största globala institutionen!”, utbrister hon plötsligt. Eller: ”Jag skulle gärna vilja vara pacifist. Men Israel tillåter mig inte att vara det.” Hon pratar ingående om vikten att börja förstå logik som något annat än enbart europeisk egendom, att lära känna avancerade kunskapssystem på andra platser. ”Mitt projekt är inte att studera de subalterna”, säger hon. ”Mitt projekt är att lära mig att lära av dem.” Hela tiden återkommer hon till detta.

”Unlearning one’s privilege as one’s loss”, är ett annat av Spivaks centrala begrepp. Det handlar om att kritiskt betrakta sina egna privilegier, systematiskt bearbeta de föreställningar om världen som de har genererat, och försöka förstå hur dessa föreställningar blivit till självklarheter i ens tänkande. Och därigenom också förstå vilken kunskap om världen som privilegierna har berövat en, och vad som man inte varit förmögen att känna igen som kunskap. För en privilegierad position innebär inte enbart fördelar och Spivak vill att vi ska omvärdera hela vårt förhållande till kunskapsproduktion.

Samtidigt som jag skriver det där pågår ett gräl på Facebook om bögklubben Ficks. Under sommaren huserar de på Fredsgatan 12 i Stockholm och har just skickat ut inbjudningar till sitt kommande arrangemang. Temat är International Transgender Regretters Day – man stoltserar med att transpersoner som ångrar sin könskorrigering får gratis inträde och rådgivning. Ett antal transpersoner och andra queerfeminister reagerar på detta, och en våldsam diskussion bryter ut. Ni sparkar neråt, menar de, hur kan ni driva med könskorrigeringar när transpersoner ständigt är ifrågasatta överallt i samhället, inte minst inom institutionerna? Arrangörerna är oförstående, de menar att man ju måste tåla lite skämt och inte göra sig själva till offer. Kritikerna försöker gång på gång förklara vad det innebär att ständigt få sin berättelse om världen ifrågasatt, att vara föremål för offentlig förnedring, och att inte ha lust att vara det också inom ett hbt-sammanhang. Det går inte fram. Det är alldeles uppenbart att de båda lägren befinner sig i olika ideologiska paradigm, där det ena intresserar sig för maktanalys, vill det andra mest leka med ironiska tecken för subversivitet.

Jag tänker att det handlar om att arrangörerna inte förstår vad deras praktiker och tänkande får för konsekvenser för transpersoner, att de betraktar protesterna som gnäll, och inte som kunskap. Jag tänker att de borde läsa Spivak.

Athena Farrokhzad