Aftonbladet
Dagens namn: Pontus, Marina
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Utan brunkräm – inga Hollywoodindianer

    Vad har Raquel Welch, Rock Hudson, Charles Bronson och Audrey Hepburn gemensamt? Jo, samtliga har smetat brunkräm i ansiktet och låtsats vara indianer på film. Alla är de representanter för Hollywoods bisarra tradition att kunna casta i stort sett vem som helst att spela indian, förutom någon som verkligen är det. Vilket också blir en tydlig bild av indianernas ställning i det moderna amerikanska samhället: isolerade, åsidosatta och exotiserade.

Hollywoods brunkrämsmaskerad är temat för den lilla amerikanska sajten ”Fake Indians”. Där delas de fejkade indianernas skådespelarprestationer upp i olika kategorier: ”nästan trovärdiga”, ”medvetet komiska” och ”ofrivilligt komiska” – det är i den senare kategorin som man bland annat kan se en krigsmålad William Shatner (känd som Kapten Kirk i Star Trek) från filmen Comanche Blanco. Men börjar man gräva lite djupare i filmhistorien så blir samlingen av namn betydligt större än på den lilla aktivistsajten. Och indianernas politiska organisationers krav på representation känns allt mer angeläget när det står klart att ett av filmhistoriens flitigast porträtterade minoritetsfolk sällan eller aldrig får vara med i filmerna om sin egen historia.



    Ibland är förstås skälen till rollbesättningen uppenbart kommersiella. Daniel Day Lewis drog troligtvis mer publik till Den siste mohikanen (1992) än vad birollsinnehavaren Russell Means, som i många år kämpat för indianernas rättigheter i USA, hade gjort. Men ofta handlar det om ett mer eller mindre medvetet exotiserande. ”Etniskt utseende” verkar ha varit rollbesättarnas enda instruktion när de låtit kineser, latinamerikaner och sydeuropéer spela indianroller. Det var faktiskt inte förrän på 90-talet, och filmer som Dansar med vargar och Windtalkers som man regelmässigt började se indianer spela indianer i framträdande roller. Fast några indianfilmstjärnor har vi förstås fortfarande inte sett till.

”Men Vargtass då?” utbrister kanske någon som minns flickidolen Duane Loken från Familjen Macahan på 80-talet. Jo, Duane var ju verkligen av comanchebörd, och blev en tonårskändis och popstjärna – men bara i Sverige och Norge. Eller som det står i hans biografi på sajten nativecelebs.com: ”To make a long story short, he broke every record in Folkparkerna and was the hottest popstar around.” Men efter Macahans har Duane Loken bara gjort två långfilmer. En av dem var den svenska rymdbuskisen Gröna Gubbar från YR.



    Problemet med representation i indianfilmer är bara ett symptom på större skevheter. Westernfilmgenren är på sätt och vis grundad i rasism, där den stora motsättningen bestod av att låta indianerna vara en anonym skock fiender på hästrygg, hänsynslösa vildar som stod i vägen för civilisationens erövrande av den vilda västern. På 50-talet började genren förändras, och successivt fogades indianerna in i en annan kliché. Indianen blir främst intressant som ett offer för den amerikanska militärmaktens brutalitet, som i Little Big Man eller Soldier Blue från 1970.

Men även när den gamla kontexten ifrågasätts, så tenderar Hollywood att ge efter för sentimentaliteten. Snarare än att indianidentiteten fördjupas så blir det svartvitt igen, bara på ett annat sätt. Indianerna får stå för det rena, naturliga, ursprungliga, medan de vitas samhälle för med sig rovdrift på naturen, miljöförstörelse och primitiv kapitalism. Även en film som Kevin Costners mångfaldigt Oscarbelönade Dansar med vargar känns mer som en skildring av en äventyrssemester än ett allvarligt försök att skildra indianernas situation. Samtidsskildringarna lyser med sin frånvaro. Det verkar enklare att skildra begångna oförrätter från 1800-talet än att se på deras konsekvenser i dag.

Lågbudgetdeckaren Thunderheart (1992) var åtminstone ett försök. Den tog sitt avstamp i 70-talets politiska uppvaknande bland indianerna. Intrigen går ut på att en grupp indianaktivister utsätts för en komplott av korrupta myndighetspersoner där de orättvist beskylls för mord och terrordåd. Men inte ens Thunderheart får lov att vara en renodlad politisk thriller, utan blandar in shamanism, mystiska ritualer, sanndrömmar och övernaturliga händelser i handlingen. Resultatet blir lite för kitschigt för att fungera.



    Som svensk finns det egentligen inga skäl att skrocka självgott. Samefilmer är en i stort sett obefintlig genre i Sverige, och när Varg äntligen blev biofilm så var det Peter Stormare – känd från Stjärnorna på slottet och Prison Break – som fick huvudrollen. Den regionala filmfonden Filmpool Nord i Luleå har blivit en allt viktigare svensk filmproducent, men fortfarande inte lyckats få till stånd det stora samtida same-eposet. Jämför med Norge där Nils Gaups film om Kautokeino-upproret fått 400 000 norrmän att gå på bio.

Precis som den svenska filmen väntar på en samefilm av rang, så väntar de amerikanska indianerna fortfarande på den stora samtidsskildringen. Om vardagen i reservatet, eller mångmiljonomsättningen bakom kasinokulisserna. Men framför allt en film där de får vara något annat än sagofigurer.

Roger Wilson