ÅSIKT

Sätt press på USA

PIERRE SCHORI efterlyser lite civilkurage

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Varmt mottagande.

Strax före Stockholmskonferensen om Irak i maj konstaterade en av Barack Obamas rådgivare att Sverige med sitt värdskap hade fått en unik möjlighet att påverka Bushs förödande krigspolitik. Vi hade just talat om hur Olof Palme vid FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972 hade brännmärkt Vietnamkriget och krävt att USA:s ekologiska krigföring omedelbart skulle upphöra. Den sortens civilkurage inför stormaktsövergrepp hörs sällan numera.

Jag bad i denna tidning (28 juni) värdarna Reinfeldt och Bildt att till Condoleezza Rice ställa två frågor vars svar betingar Iraks framtid och omvärldens möjligheter att bistå landet. ”Var det USA:s avsikt att ha kvar militära baser utan tidsangivelse i Irak? Vilken roll har USA tänkt sig för FN?”

Men regeringen missade detta gyllene tillfälle att påverka Bushadministrationen i en riktning som skulle ha kunnat påverka denna en av nutidshistoriens värsta humanitära och politiska katastrofer. I stället kunde vi läsa om hur president Bush gratulerade Sveriges statsminister. Bush hade fått höra att ”allt hade gått väldigt bra” i Stockholm. Och Carl Bildt såg fram emot att om ett år komma till Bagdad och berätta om ytterligare framsteg.

Det är lätt att förstå Bushs glädje. Inte ett ord yttrades om USA:s brott mot internationella konventioner eller krigsskadestånd, ej heller om ansvaret för den misär och massdöd som följt i den olagliga invasionens spår.

Rice själv kunde i en intervju i Dagens Nyheter oemotsagd påstå, att ”vi är ju där på irakiernas inbjudan”. En väldigt vid inbjudan får man säga. USA:s samlade militära styrkor inklusive legosoldater överstiger nu en kvarts miljon man i landet som ”inte befinner sig i väpnad konflikt” enligt svenska myndigheter. För denna sin ”gäststatus” betalar USA tre miljarder dollar i veckan.

Inte heller lyckades värdarna utverka ett konkret löfte om att Bush skulle ta flyktingkatastrofen på allvar och därmed lätta på trycket för den viktiga svenska flyktingmottagningen. ”Världens mesta irakiske flyktingmottagare”, Södertäljes kommunalråd Anders Lago var djupt besviken efter Stockholmskonferensen. Han genomskådade lätt Bushs till intet förpliktande uttalande.

Och inget hördes från dem som konferensen skulle gynna, irakierna. I Bagdad sitter premiärminister Malaki löst efter sitt Sverigebesök. Han får skarp kritik för långtgående eftergifter i det avtal han undertecknade med Bush i höstas, alltmedan dödsoffrens antal växer i landet.

Vi kan nu läsa i amerikanska media att Bush har krävt 58 fasta militärbaser i Irak, långsiktig kontroll över inrikes- och försvarsministerierna, företräde för amerikanska företag att stå för återuppbyggnaden, kontroll över Iraks luftrum, rätt för USA-soldater att fängsla irakier samt, som lök på laxen, rättslig immunitet för amerikanska militärer av alla de slag.

Det inhemska upproret mot Malaki beror inte bara på att Iraks suveränitet kränks utan också på insikten om att en lydstatsroll mobiliserar nya jihadister över hela världen till korståg i Irak och leder till ett krig utan ände.

I en intervju i New York Times (9/6) säger en irakisk parlamentsledamot att USA:s krav var ”långt mer förkastliga än själva ockupationen”. ”Vi ockuperades av Säkerhetsrådets resolution år 2004”, menade Jalal al Din al Saghir från partiet Islamic Supreme Council of Iraq. ”Nu begär man att vi själva skall skriva under på att ockuperas.” En annan parlamentariker, Nadeem Al-Jaberi från Al-Fadhilapartiet, som liksom al Saghir var inbjuden att vittna i den amerikanska kongressen, sade: ”Anarkin och kaoset i Irak är kopplat till ockupationen. Majoriteten av de irakiska parlamentarikerna och mer än 70 procent av folket är emot att underteckna avtal med USA medan Irak är under ockupation”.

För FN:s del är läget också oklart. Den förste FN-representanten i landet efter USA:s inmarsch, Sergio Vieira de Mello, kritiserade otydligheten i den FN-resolution som styrde hans uppdrag. Vi riskerar att ses som ockupanternas biträde, varnade han. Den 19 augusti 2003 dog de Mello och 22 av hans medarbetare i det första bombattentatet någonsin mot ett FN-högkvarter.

FN får inte reduceras till att ”städa upp” efter USA eller godkänna en fortsatt amerikansk militär närvaro mot parternas och regionens vilja. Vi behöver därför en tydlig resolution som inger förtroende för FN och bidrar till en process där grannstaterna och omvärlden kan bistå irakierna att återvinna sin suveränitet och skapa en hållbar fred.

Ingen begär att Reinfeldt och Bildt ska visa samma civilkurage som Olof Palme. Men det är nu som presidentkandidaternas Irakpolitik formuleras. Kriget drabbar irakierna med fruktansvärd kraft, och även vi andra påverkas negativt. Det är därför legitimt att blanda sig i USA:s valrörelse och tydliggöra vad vi tycker, även om våra åsikter skulle sammanfalla med Barack Obamas.

Uppmana därför USA att ge upp tanken på långsiktig militär närvaro i Irak! Kräv respekt för folkrätt och FN-stadgans våldsförbud! Låt irakierna själva, i samförstånd med sina grannar, ta ledningen i sökandet efter fred och försoning!

Pierre Schori