ÅSIKT

Det vårades – inte

JENNY ASCHENBRENNER och CLAES WAHLIN sammanfattar teatersäsongen

1 av 3 | Foto: CESAR REIS
”Mordet på min pappa kungen”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jonas Malmsjö med gnistrande tandrad och rosa skjorta, i rollen som Hamlet, har varit Dramatens affischpojke denna vår. Det känns symptomatiskt. För denna teatervår har varit klassikerstinn, publikdesperat och ganska ljusrosa.

Ängslig, kan man också säga. I något slags rädslans baksmälla efter jämställdhetstjat och mångkulturår har teatern dragit öronen åt sig, gjort rättning i leden och gömt sig bakom samma gamla kvalitetsbegrepp som så nyligen verkade ha skjutits i sank.

Jag inser att jag nästan glömt den där känslan som glimtade fram för bara ett par år sedan. Känslan av att gamla strukturer och hierarkier faktiskt var möjliga att montera ner. Att det gick att utmana kvalitetshegemonin. Den som skapats av lika delar ideologiska faktorer som sexism, rasism och homofobi, och en borgerlig teatertradition vilandes på den psykologiska realismens ideal.

Men för vissa teatrar blev det en sorts rebellisk revolt att låta saker stanna vid det gamla, när den spirande estetiska och ideologiska teaterrevolutionen stannade vid jämställdhetskrav och mångkulturplikt. När den bara blev ett uppifrån pådyvlat tvång att ha rättvis representation på scenerna och lika möjligheter till identifikation för publiken. Teater ska ju handla om Livet! utbrast man och fortsatte göra teater om den vite, heterosexuelle medelklassmannen.

Det är på sätt och vis förståeligt, fokuseringen på representation och identifikation reducerar teatern till ett slags verktyg för samhällsutvecklingen.

En verklig förändring handlar inte om att låta en svart man spela Hamlet oavsett om han är en sämre skådis än sina konkurrenter. Eller att kvotera in kvinnliga dramatiker för några pliktföreställningar om sådant där som visst intresserar kvinnor. Eller spela förortsteater i förorten för förortskidsen.

Sådant kan vara ett litet kliv framåt mot en mer mångsidig scenkonst. Men de stora kliven måste tas med förtroende för teatern som konstform, att den tål att vändas upp och ner och ifrågasättas från grunden. Och en insikt om att fördomar och förtryck som frodas bakom scenen också syns i det som presenteras på scenen.

Jag undrar om man kanske tyckt att det räckt med de olika satsningarna på bortglömda kvinnliga dramatiker som genomförts på olika teatrar i landet. Tyckt att det fyllt upp kvoten för undantagskultur, dessutom med teater så betryggande lik den vi brukar gilla. Borgerlig familjeproblematik, bara kryddad med lite första generationens feminism.

Missförstå mig inte, jag har jublat över vårens Spets- och Modärna kvinnor-föreställningar, för att de äntligen gett upprättelse åt systematiskt bortglömda konstnärskap och gjort det på ett så begåvat sätt. Men en sådan satsning är trots allt bara ett allra första steg i ett uppfriskande av det kollektiva minnet för att bygga en mer heltäckande bild av det dramatiska arvet att förhålla sig till. Det är inte den rörelse framåt som teatern så väl behöver.

I stället hukar teatern under den nya, hårda ekonomiska situationen. Varje vecka kommer nya rapporter om teaterns kris, det finns inga pengar och stämningen är låg. Betryckt. Unga Klara trycker på paus, Riksteatern skär ner, Helsingborgs stadsteater likaså och teaterarbetarna kämpar med näbbar och klor för att legitimera sin existens. Man försöker bli lite mer entreprenörer, eller vara samhällsnyttiga och bra för hälsan eller locka nya människor till avfolkningsbygder.

Konsten retirerar in i knäckebrödsfållan, påvisar sin nyttighet och glömmer sin subversiva plikt. Den som utgör teaterns verkliga samhällsnytta: förmågan att ställa alla invanda föreställningar på ända. Skaka om människor från grunden. Gå på tvärs mot allt vad normer heter och få oss att se världen med helt nya ögon.

Men för att göra det krävs mod, modet att våga söka nya konstnärliga uttryck som inte kan födas utan att man först monterar ner gamla maktstrukturer. Inse att det aldrig är innanför majoritetssamhällets mur av kollektiva fördomar som den spännande scenkonsten föds.

Jenny Aschenbrenner

ARTIKELN HANDLAR OM