ÅSIKT

Blicken in i världen

1 av 3
Tuuli-Maria Truhponen: "Fire Drill", 2006.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På Hasselbladstiftelsens utställning med unga nordiska fotografer, slår det mig vilken oskuld som gått förlorad inom bildmediet de senaste tjugo åren. Det är som om det inte längre går att skildra miljöer eller människor, utan att den som står bakom kameran tas i beaktande. Vår tids uppmärksamhet på maktstrukturer har gjort oss nästan överdrivet medvetna om linsens exploateringsförmåga och objektets utsatta position. Blicken verkar, som inom många andra områden, istället ha vänts inåt mot den skapande själv.

Nästan alla de medverkande problematiserar i någon mening kameran. Erik Berglin försöker bokstavligen springa bort från den. Kamerans självutlösare fångar honom klättrandes upp för en stupränna, över en grind, eller på väg in i en båtventil – på flykt ur bildens våld.

Och Jim Lundin vill undkomma det alltför övervägda genom att under långa tider lämna kameran hemma. Istället låter han sin egen blick ta ”oreflekterade bilder” som han sedan håller i minnet och återskapar i sina plåtningar av bland annat träd och hus. Ett slags arketypiska ting som stiger ut ur bakgrundens svärta, avklarnade och skarpa. Öververkliga.

Drömmarna, fantasins och minnets värld dominerar utställningen; ofta som rena iscensättningar med förutbestämda roller och rekvisita. Preben Holst återskapar stämningen under sin barndoms lekar i skogen vid sommarstugan. Bilder av sysslolösa barn som tycks uppfinna en värld med egna lagar utan de vuxnas inblandning. Det är vackert och samtidigt hotfullt, lite som i filmen Blair Witch Project; man vet inte vart fantasin kommer att bära hän.

I kontrast till alla kontextuellt medvetna arbeten står Tuuli-Maria Truhponens svit med bilder från livet ombord på oljetankern Mastera. I katalogtexten skriver hon anspråkslöst att hon vill låta folk få ”en möjlighet att se en vanlig arbetsdag ombord på ett tankskepp”. Det är på en gång problematiskt och befriande att inget nämns om hur inblicken sker genom hennes egna ögon och val. Även om gränsen mellan troskyldighet och ignorans är hårfin, känns hennes bidrag som en frisk fläkt bland alla genomreflekterade krumbukter.

Och bilderna är bedövande vackra: ett ansikte som speglar sig i svart olja, skummande vitt vatten som frustar över det klarröda däcket, den skimrande kontrollpanelen i kommandobryggans sammetsmörker, kranar och rör i samspel med människorna. Men här finns också sakliga porträtt från fikastunderna och vilan i hytterna. Jag lutar åt att hennes poetiska och omsorgsfulla dokumentärfotografi trots allt fungerar.

Mest förtjust blir jag emellertid i Annika Behms arbeten som på ett raffinerat vis balanserar mellan dokumentär- och konstfotografi. Beiga, torftiga inomhusmiljöer som andas en underlig stillhet. En gul taklampa underifrån, en skjorta på galge i ett garderobshandtag, de blåådriga fötterna hos en gammal människa som tar ett fotbad. Fotona presenteras liggande på spånskivor som sticker ut från väggen i olika höjder.

Betraktaren blir delaktig när hon måste sträcka på sig eller böja sig över bilderna för att se, de blir konkreta – som möbler. Utan tyngande överbyggnader, och med en imponerande rörelsefrihet, lyckas Annika Behm göra såväl kameran som vardagen fysiskt påtaglig.

FAKTA

Foto

NY NORDISK FOTOGRAFI 2008

Hasselblad center.

Göteborg

T o m 24 augusti

Camilla Hammarström

ARTIKELN HANDLAR OM