ÅSIKT

Piskan är billig

PETTER LARSSON om Jan Björklunds lögner – ett mönster som går igen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Urban Andersson
Jan Björklund.

Skolminister Jan Björklund ­löser problem som inte finns – med åtgärder som inte fungerar. Det är slutsatsen när radioprogrammet Kris i skolan? nagelfarit skolpolitiken.

I förra veckans avsnitt pyste Björklunds larmande om oordning, skolk och försämrade skolresultat ihop till karriärbefrämjande fantasifoster.

Krisretoriken, visade det sig, saknar stöd i de internationella undersökningar han själv i åratal hänvisat till.

Så är det. Jag har läst rapporterna och skrev om glappet mellan påståenden och källor här i Aftonbladet för två år sedan (den 31 oktober 2006).

I andra avsnittet, som sändes i söndags, avfärdade majoriteten av 71 professorer i pedagogik de åtgärder regeringen lanserat. Möjligen kan en statlig skolinspektion göra nytta, trodde forskarna. Men tidiga betyg och nationella prov och sanktioner mot störande elever kommer nog varken att förbättra ordningen eller höja kunskapsnivån.

Däremot påpekar många att fler lärare och mindre klasser antagligen skulle göra susen, både för ordning och kunskap. För detta finns också stöd i Skolverkets rapport Ekonomiska resursers betydelse för pedagogiska resultat (2002).

Men en sådan satsning krockar med skatter som ska sänkas och hushållsnära tjänster som ska subventioneras. Piskan är billigare.

Även en majoritet av professorer kan förstås ha fel. Men politiken verkar onekligen få underkänt av forskningen.

Granskningen är också ett underbetyg åt en journalistkår som snällt förmedlat svartsynen, antagligen eftersom det är bekvämare att citera pressmeddelanden än att läsa forskningsrapporter. Men också åt akademikerna. De hade inte behövt sitta på kammaren och vänta på en fråga, utan kunde själva ha sagt emot.

”Jag ser som min uppgift att peka på utmaningarna och de problem vi står inför. Det är också nödvändigt i mitt jobb att göra det. För att få kraft att lösa de problemen så måste man ju först definiera problemen”, försvarar Björklund sin svartmålning.

Det låter bra: politiken ska vara problemfokuserad.

Så låt oss vara generösa. Kanske försöker Jan Björklund inte luras. Någon gång fick han för sig att det var kris i skolan och att han själv till folkets jubel skulle rida spärr mot flum och fluorsköljning.

Det gör honom tragisk, till en Don Quijote.

Men uttalandet är också belysande för hur politik ofta bedrivs: för att få gehör för en lösning krävs ett problem, en kris. Och finns det ingen kris, får man hitta på eller blåsa upp en.

Väderkvarnspolitiken går igen inom andra områden. Bidragsfusket, som regeringen inte kan belägga; kriminaliteten, som antagligen inte ökat; terrorhoten, som är snarast obefintliga; kraven på de arbetslösa, vars jobbeffekter är osäkra.

Gång på gång förstoras problemen upp för att motivera repressiva åtgärder, som ger politikerna en handlingskraftens lyster.

Om man nu bara hade löst låtsasproblem med låtsasreformer, hade det inte varit så farligt.

Men risken finns att åtgärderna också skadar. Kritiskt tänkande och samarbete ersätts av råplugg och konkurrens. Med hårdare press i låga åldrar slås fler elever – mest från arbetarhem – ut.

Kanske är det så de vill ha det: en lydig, välsorterad arbetskraft, formad i en skola som återskapar klassamhället.

Att regeringen vill öka skillnaden mellan teoretiska och praktiska program på gymnasiet och införa elitklasser stödjer den bilden, liksom idén att ranka svenska universitet enligt amerikansk modell.

Kanske är det de senaste decenniernas massutbildning de fruktar, det som ledarsidorna föraktfullt brukar kalla utbildningsinflationen. Det finns gott om forskning som pekar på att ju längre man håller samman klasser och skolor, och låter eleverna slippa välja utbildningsväg alltför tidigt, desto mindre slår klassbakgrunden igenom i utbildningsframgång. En sammanhållen utbildning för alla betyder därför att borgerlighetens barn inte automatiskt tillförsäkras höga positioner i samhället, utan tvingas konkurrera med fler.

Men just när den meritokrati som liberaler alltid hyllat i teorin är på väg att slå igenom, ska eleverna nu sorteras tidigare och hårdare. Meritokratin var ju aldrig tänkt för alla.

Petter Larsson