Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Ingen kan ställa sig bortom samtiden

ERIK WIJK svarar Malte Persson

    Frågan om de intellektuellas ansvar är ofta trivial – och därför än mer komplicerad än det redan svåra spörsmålet om vad som bör göras. Visst måste vi försöka stoppa krigen, rädda planeten och slåss för jämlikheten men den som skriver för offentligheten måste också fråga sig: Vad kan jag göra?

Man måste känna sin kapacitet, det är inte alla förunnat att langa fram en roman eller diktsamling. Man måste brottas med sitt självförtroende, och i bästa fall vidga sin förmåga. Man måste förstå sina genrer, deras begränsningar, möjligheter och överskridandets mirakel. Man måste kämpa med de kommersiella krafterna, för att inte tala om nätverken, kontaktytorna, könsmaktsordningen. Man måste värdera sina plattformar – om man har några. Att säga det självklara i självklara sammanhang är inte självklart välgörande.

    Jag håller alltså med Malte Persson (26 aug) om att alla skribenter inte bör skriva om alla frågor. Vi måste också odla vår specialisering, utvidga vetandet, bejaka våra lidelser. Men jag ser ingen motsättning mellan klassisk bildning och samtida engagemang. Socialisten Simone de Beauvoir och liberalen Bertrand Russell var väl så drivna som specialiserade filosofer men det hindrade inte att de såg det som sin skyldighet – och lust – att söka påverka det som pågick i världen utanför kammaren.



    Det finns en sympatisk lågmäldhet i Malte Perssons donquijoteri – det är mycket nog att slåss för bildningsarvet. Men när det kommer till kritan är han inte så beskedlig som hans fridsamma tilltal förespeglar. Det finns en medveten eller omedveten uppdelning i det eviga och det tillfälliga – och någonstans ett politiskt filter – när han förklarar Sartre i 1970-talet som passé men Tegnér i 1820-talet som omistlig. På vilka grunder avgörs sådant? Och vem ska fastställa kanon? Själv ser jag många olika traditioner – en kulturkamp även i det förgångna.

Malte Persson hånar Sartre för att denne först med stora trumman vägrade ta emot Nobelpriset och senare viskande bad om pengarna. Själv ser jag en skrivande människa som ständigt frågade sig just: Vad kan jag göra? Principiellt avböjde han priset för att inte bli reducerad/upphöjd till klassiker eller utnyttjas som bricka i det kalla kriget. Tio år senare behövde han pengar för att hjälpa vänner och stödja radikala projekt så han hörde sig för om det möjligen fanns pengar innestående hos Nobelkommittén.



    Det sanna, det rätta, det sköna – jag uppskattar sökandet och deltar gärna så länge anspråken inte är absoluta. Men ingen kan ställa sig bortom eller ens ovanför samtiden. De som försöker det lurar sig själva och andra. Föraktet från de låtsat oberörbara slår tillbaka på dem själva. Jag drar gärna Don Maltes vapen, med respekt för den som vill kämpa. Jag hoppas det ska visa sig att det trots allt är samma väderkvarnar vi siktar mot.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet