ÅSIKT

Farliga förbindelser

JON JORDÅS om otrohet, sorkar och terapi – och en felaktig problemformulering

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Är det egentligen monogami vi vill ha?

Vilket är det största problemet: otroheten eller monogamin? I veckan rapporterade svenska forskare om kopplingen mellan minskad benägenhet till monogami och en viss gen hos män. Otrohetsgenen såg dagens ljus. ”Problemgenen” kallas den också, eftersom den ger ”problem med relationer”.

Eller ligger problemet någon annanstans? Att ifrågasätta svartsjukan, eller själva monogamin, är i dag ovanligt. Visst kommer Birgitta Stenberg till tals ibland, och visst marscherar polyfalangen i Pride-paraden, men det offentliga samtalet domineras av bröllopsmagasin samt forskning på otrogna sorkar.

Och trots att alla med genen inte är otrogna, och även om många otrogna inte har problemgenen, så är marknaden uppenbarligen het för den här sortens artiklar. Vi har tydligen ett behov av att peka på otrohet som en avvikelse, en biologisk mutation. Trots att sexuell flersamhet i viss mån alltså kan ligga i generna, är genen ett ”problem” i stället för exempelvis ”naturlig”.

Nästan exakt samma dag som otrohetsgenen offentliggjordes, publicerades även en ny bok om trohet på svenska: Hemligheten (Natur och Kultur). Här är perspektivet inte biologiskt, utan psykologiskt, men i skuldfrågan ligger boken helt rätt i tiden. Författarna Dan Josefsson och Egil Linge menar att den otrogne inte bara är moraliskt förkastlig, utan förmodligen psykiskt störd.

Grundbulten i Hemligheten är den populära anknytningsteorin, som spårar vårt beteende i nära relationer tillbaka till spädbarnsåren. Om föräldrarna beter sig opålitligt kommer vi själva senare få svårt att behålla människor nära oss. Den otrogne är ett offer för sin barndom, och genomför otroheten som en (omedveten) flykt från närhet. Normala, harmoniska personer som älskar varandra har ingen önskan om sex utom äktenskapet. Har man ändå det gäller bara en sak: terapi.

Men är verkligen monogami det säkraste kriteriet på närhet? Man får gräva djupt för att hitta andra röster. Handbok för otrogna, utgiven på Norstedts det revolutionära året 1968, driver just den tesen. Författaren Rune Pär Olofsson upprördes över att äktenskapets svårigheter aldrig togs upp till seriös diskussion: ”Några välmenande och tandlösa råd i bröllopstalen. Det är i stort sett vad majoriteten får med sig på resan, plus lite kännedom om var de erogena zonerna på människokroppen ligger – i bästa fall.”

Handbok för otrogna – en titel som nog hade varit omöjlig i dag, förutom som ironi eller ren provokation – utgår från ett faktum: många människor har sex utom äktenskapet utan att därför också vilja skilja sig. Varför måste deras värld kollapsa när affären uppdagas?

Handbokens uttalade mål var att bevara äktenskapet. Men just därför måste det förändras. Målet var storslaget: att få leva ut sin ömhet över sin känslas hela register. ”Utomskapligt sex inom äktenskapets ram”, kallade Olofsson det, och jämförde med synen på aga som gått från naturligt till tabu. Likadant, fast omvänt, tänkte han sig u-sex: från tabu till naturligt.

Så fel han fick. I dagens rapportering är tendensen tydlig: problemet ligger inte i vårt sätt att organisera relationer, utan på individnivå – närmare bestämt i gener och dålig barndom. Kanske tvivlar vi så oerhört mycket på äktenskapet? Hur ska man annars förstå det enorma suget efter forskarnas auktoritet?

Visst visar otrohet att något är fel, så långt kan nog alla vara överens. Frågan är bara om felet ligger hos den otrogne, eller i den monogami som parterna i ett svagt ögonblick bestämde att de skulle satsa allt på att hålla.

Jon Jordås