ÅSIKT

Tystnad, tagning och ... skrik!

Varför låter Varg så illa och No country for old men så bra?
Peter Bryngelsson efterlyser bättre ljud i svensk film

1 av 2 | Foto: Foto: SF
Peter Stormare spelar huvudrollen i ”Varg” av Daniel Alfredson – där det blir studiotyst i inomhusmiljöerna och vinden inte hörs.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Skådespelare i svenska filmer är säkert de som skriker mest men hörs minst, samtidigt som de omges av den tystaste av världar. I inomhusmiljöerna pratar, mumlar eller skriker skådespelarna i en tom studiotystnad som inte motsvaras av någon existerande verklighet. Den värld vi lever i susar, brusar och brummar ständigt.

Vi känner som publik inte igen oss i den här besynnerliga filmade teaterverkligheten. Tomrummet fylls med att skådespelarna upphetsat pratar från första rutan till sista, med undantag för öar av rejält tilltagen ”filmmusik” där klockspelen och musettedragspelen övertydligt betonar att nu är det fråga om scenisk gestaltning.

De flesta ljud är så kallade on-screen-ljud, vars källor tydligt är redovisade i bild. Det trampas och knakas och knirkas en hel del. Den mystiska glidande ljuddesignen som internationell film ofta innehåller lyser med sin frånvaro. Det gåtfulla ljudlandskap som vistas utanför bilden har inte mycket till hemvist i svensk film.

I till exempel filmen Varg av Daniel Alfredson blir det alldeles studiotyst i inomhusmiljöerna. Frysen, kylen, vinden eller fläkten existerar inte trots att de färgar så mycket av vår dagliga tillvaro. Jämfört med bröderna Coens epos No country for old men där det på ett suggestivt sätt susar på gränsen till visslar tystlåtet i bakgrunden till människors moraliska och känslomässiga glidning.

I Varg kommer så kallad icke-diegetisk (pålagd) filmmusik av Adam Nordén då och då in och understryker hur vackert och ödsligt det kan vara på fjället. Även om det är fin musik i sig kommer den ganska nära resebyråskildringar i reklamfilmer. I No country for old men förekommer endast vid några tillfällen något som kan påminna om musik, om man räknar bort eftertexterna och så kallad diegetisk (källtrogen) musik. Den bakomliggande ljuddesignen tillåts endast vid några enstaka tillfällen gå över till en (en!) knappt urskiljbar ton och likna en musikalisk bakgrund. Man undviker filmmusik-klichén – ödslig slidegitarr till bilder av enslig sydstatsnatur – så till den milda grad att de som gjort den medföljande dokumentären uppenbarligen blivit så oroliga att de adderat just sådan musik till klipp ur filmen. Trots denna försiktiga komposition låter bröderna Coen karaktärerna stå där och vänta, titta, väga och bäva utan att fylla filmen med prat. Om man säger något är det långsamt, pauserat och lågmält.

Det finns enligt debatter på nätet även en annan orsak till avsaknaden av ett soundtrack i No country for old men. En av författaren Cormac McCarthys grundteser i novellen är att Gud har övergett oss, och eftersom musik i film så ofta känns som den ömsinta förklararen av dramats ödesfrågor ville bröderna Coen nästintill helt utesluta musik i filmen för att människorna än mer skulle upplevas som utelämnade åt sina öden.

Förvånande är att kompositören Carter Burwell varit delaktig i att minimera musiken i filmen. I Fargo menade han, enligt nätsidorna, att musiken skulle kännas som försynens försonande röst medan avsaknaden av denna i No country for old men ska belysa frånvaron av en sådan omsorg.

En svår konstart och den mest mångfacetterade bakgrundsmusik som existerar i våra verkliga liv är vindljud. Vinden låter olika beroende på var den uppstår och låter oss känna föraningar om en mängd variabler i känslolivet. Vindljud är också något av det svåraste att spela in och blir ofta för starkt eller för svagt. Det är som att spela på en orgel där anslagskänsligheten gör att du antingen stör eller så hörs du inte alls.

I Varg blåser det på ungefär samma sätt under hela filmen medan vindljudet i No country for old men är olika för varje nytt rum ute på prärien och tvärt bryts av vid klipp från det ena till det andra. Över huvud taget är bröderna Coens film en veritabel provkarta på en utsökt komponerad ljuddesign som lyfter filmdramat till en suggestiv konstart som inte liknar teaterns pratade dramatik.

I filmkonsten i stort är David Lynch den mest konsekvente när det gäller ljuddesign, där dånar det och böjer och glider från start till mål. Han har själv sagt att han vill att det i hans filmer ska låta som om man drar ett 35 ton tungt stenblock över ett betonggolv. Faktum är att det i de flesta viktiga internationella filmarbetares verk läggs mycket arbete på de bakomliggande ljudlandskapen som vistas i ett gränsland mellan musik och ljud. Detta sus, väs, brus och brum behöver inte störa dialogen utan kan ligga så lågt mixat att det inte på något sätt hindrar en från att urskilja vad folk säger. Inte sällan är det människor med bakgrund inom avantgardet och ny elektronika som skapar dessa spännande ljud i internationell film.

Den affekterade teaterdialogen i svensk film känns irriterande och daterad. Det behövs ett nytt filmljudparadigm i Sverige. Min förhoppning är att de nya filmmusikutbildningarna i Piteå, Stockholm och Malmö på sikt kan förändra inställningen till ljud och musik i svensk film.

Peter Bryngelsson

ARTIKELN HANDLAR OM