ÅSIKT

Byggde varumärke som en Läckberg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Selma Lagerlöf i sitt arbetsrum på Mårbacka 1933.

I mina tidiga tonår var Selma Lagerlöf en god introduktion till vuxenlitteraturen, men det är ingen författare jag läser i dag – mer än i hennes egenskap som brevskrivare. Du lär mig att bli fri och En riktig författarhustru, brev till Sophie Elkan respektive livskamraten Valborg Olander, bjuder fröjdefull läsning, men så är ju också brevantologier de bästa biografierna (båda i kommenterat urval av Ying Toijer-Nilsson, Albert Bonniers förlag).

Korrespondensen med Sophie Elkan betvingas av den oförlösta kärleken, men här finns också den lika ömsinta som ömhudade omsorgen om varandras författarskap. De är båda goda manusläsare, men Sophie får vänta förgäves på sitt eget genombrott när Selma höstar in den ena utmärkelsen efter den andra. För varje god recension ber Selma henne nästan om ursäkt, i samma penndrag som hon begär ett Nobelpris. Jag är den enda med världsrykte, påstår hon. Ja, Strindberg, förstås, men han är ju ”ett monster”, ”värre än en mördare”. Främsta hotet är Heidenstam, men hans karaktärer är ju ”så platta”!

Jag funderar över Selma Lagerlöf när jag läser Krister Gidlunds Bokförläggaren (Gidlunds förlag) en välskriven liten tillbakablick på fyrtio år i bokbranschen som kom i dagarna. Sedan bokmarknaden avreglerades – första steget var när man 1970 avskaffade de fasta bokpriserna – står var tredje kommun utan bokhandel samtidigt som storförlagen med särskilda avtal kan dumpa sina böcker i mataffärerna. Makten över litteraturen har gått från förläggarna till marknadsförarna; ett manus bedöms i Excel. Detta ger perspektiv på talet att det är ”den svenska flumskolan” – den som lagt Nils Holgersson åt sidan – eller en allmän intellektuell degenerering som gör att deckarna toppar försäljningslistorna. Det är jakten på bästsäljare som dödar den seriösa mångfalden. Småförlagen tar ansvar för det som inte omedelbart ger klirr i kassan.

I dag måste en författare medietränas, konstaterar Gidlund. Viktigare än att kunna skriva är att ha rätt attribut och viljan att öppna sitt hem för journalisterna. I det avseendet är dock tiderna gamla. Som Andreas Nyblom visar i avhandlingen Ryktbarhetens ansikte, som utkom i våras, var nittiotalister som Lagerlöf och Heidenstam lika bra som någonsin Camilla Läckberg på att bygga sina varumärken.