ÅSIKT

Det onda, det goda, det fula

Claes Wahlin om Strindberg och Strage – och kritikens nya roll

1 av 2
Vem tvivlar på att August Strindberg rankas bland de högsta inom teatern?
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fredrik Strages nominering till stora journalistpriset grundar sig på en klassisk kritikergärning. Att utifrån position, kunnande och auktoritet välja ut De 100 största rockögonblicken från ett svåröverskådligt material på Youtube är precis det slags arbete som den traditionella litteraturkritiken sysslat med sedan den etablerades under 1700-talet. Kritiken är inte död, den har bara flyttat på sig.

Inom lågkulturen (om vi nu för enkelhetens skull låter sådana beteckningar passera) är det estetiska värdet fortfarande gångbart, vissa rocklåtar är enligt dess kritiker helt enkelt bättre än andra. Den cultural criticism som inom den så kallade högkulturen, alltså den som antas presentera mer komplexa njutningar, ofta ersätter det estetiska värdet med politiska kriterier och finner att exempelvis rasism eller antifeminism automatiskt devalverar ett verks värde, syns sällan inom populärkulturen. När diskuterades patriarkala ordningar inom dansbandskulturen eller traditionella genusframställningar på musikalscenen senast?

Rónán McDonalds The Death of the Critic (Continuum 2007), som Jonas Thente uppmärksammade i Dagens Nyheter den 8/11, är en snabbkurs i litteraturkritikens funktioner och syften. McDonald menar att den bristande värdediskussionen inom den akademiska litteraturforskningen är det främsta skälet till dagstidningarnas urholkade litteraturkritik. Vi har inte längre det slags tongivande kritiker som med sina recensioner kunde avgöra en boks eller en teaterföreställnings öde. I stället har konkurrensen från bloggosfären demokratiserat kritiken, de konstintresserade uppsöker passande internetforum, vilket har den nackdelen att de aldrig blir överraskade. Man söker likar, inte auktoriteter.

Med den textcentrerade nykritiken lades grunden till det sena 1900-talets teoribildning, som med bistånd av den politiska radikalismen avvisade de hierarkier som placerade en text högre än en annan. Cultural criticism och nyhistoricism demokratiserade forskningsmaterialet; brev, dagböcker och dokument blev lika mycket värda som litterära texter när man skulle frilägga en tids makt- och genusordningar.

Inget fel i det, menar McDonald, men det estetiska värdet då? Han jämför med moralen. Vad som är rätt och fel har skiftat genom historien. Vi bränner inte längre häxor eller avrättar folk hipp som happ. Men bara för att de moraliska värdena skiftar, så avfärdar vi inte värderandet i sig. Vi anser heller inte att moralen är en rent subjektiv fråga; en rasists syn på invandring är inte lika mycket värd som den värdering som fälls av en som förespråkar alla människors lika värde.

Det finns en vanligt förekommande missuppfattning kring kanon, nämligen att den skulle vara stabil och tjänar en maktordning sedan urminnes tider. Så är det inte. Homeros Iliaden föredras framför Odysséen ända fram till det sena 1800-talet, det har tagit över ett sekel för Victoria Benedictsson att ta plats vid sina manliga kolleger. Romaner betraktades långt in på 1900-talet av många som, ja, snusk, helt enkelt. Den tidiga jazzmusiken, detta en gång syndiga oljud, ses väl numera närmast som ett rart intresse för kufar. Film och (emellanåt) tv räknas i dag till konstarterna, medan 1700-talets inkluderande av trädgårdsanläggning och fyrverkerier bland de sköna konsterna i dag närmast förbryllar.

När Johan Lundberg i Expressen (5/11) gör sig till talesman för en kulturkonservativ syn riskerar debatten att polariseras mellan två falska poler: den humanistiska myten och den meningslösa populärkulturen. Gerald Graffs Professing Literature (1987) visar hur 1900-talet dominerades av tanken på att vissa kanoniska texter härbärgerade tanken om det goda, det rätta och det sköna. Om läsaren väl ”utsattes” för dessa, så blev han så att säga smittad, i varje fall om texterna förmedlades av professorer eller kritiker. Matthew Arnold, T S Eliot, F R Leavis eller Lionel Trilling är de mest kända exponenterna för denna tanke.

Den komplicerade njutning som Lundberg vill se som konstitutivt för ett konstverk, måste bestämmas av konsten själv, inte av de indelningar kritiker gör. Jag har förvisso svårt att se hur, säg, Steely Dan trots sin skickliga musikalitet, kan konkurrera med en opera av Jean-Philippe Rameau. Men jag är beredd att jämföra Philip Marlowe med den brittiska teveserien Between the Lines. Samtidigt är det omöjligt att väga en individs välbehag mot en annans. Det är som med sex, hur rangordna varandras (eventuella) njutningar?

Vad som saknas, inte bara i kultursidornas debatter, utan också på universiteten, är en diskussion kring det estetiska värdet. Att litteraturens funktion skiftat framgår i McDonalds bok. Ibland ska läsarens känslor sättas i brand, en annan gång är det just det som betraktas som osedligt. Under vissa tider ska litteraturen bära den goda moralen, under andra ska den hålla sig på avstånd från allt vad borgerligt samhällsliv heter.

Politik och estetik, det rätta och det sköna, har i kritiken alltid dansat runt varandra, i dag råkar det politiska, eller ideologiska, äga företräde, även om den inte lyckats tränga ut den estetiska värderingen på kultursidorna. Att hävda att något saknar ett värde, är ju också en värdering. Konkurrensen från bloggosfären märks i att allt fler kritiker i sina recensioner framhäver sitt subjekt, abdikerar från sin kompetens och duckar för den auktoritet som publiceringen på en kultursida fortfarande ger.

Skillnaden mellan Lundbergs kulturkonservatism och Nils Schwartz kulturradikalism ( Expressen 13/11) är att den förra försvarar sin kanon, medan den senare granskar dess giltighet. Men båda erkänner hierarkierna, som i dag erkänns överallt utom i högkulturen. Ändå finns de där, framförhandlade av konstnärer, kritiker och användare. Se bara på teatern, vem tvivlar på att Strindberg, Ibsen eller Norén rankas bland de högsta? Kanon, som Martin Lagerholm påpekade tidigare i höst ( Svenska Dagbladet 12/9), bygger på ett gemensamt underlag för värderingar. Det är detta underlag, bildningen, som i dag riskerar att förpassas till historien.

Det är dags att lägga papperen på bordet, men inte genom att ställa det ena mot det andra, utan genom att med gott underlag diskutera, resonera och därmed värdera. Detta slags offentliga samtal har under hela kritikens moderna historia fungerat som ett slags skuggdebatt om samhället och individen. När det samtalet upphör, då har också en betydande del av demokratin gått förlorad, uppköpt av krafter som vill att allt, säger allt, ska kunna köpas och säljas medan vi ännu faktiskt vet att det riktigt värdefulla, det går inte att köpa för pengar.

FAKTA

Läs mer

Artiklar som refereras till i texten, externa länkar:

Jonas Thente om The Death of the Critic i DN

Johan Lundberg om kulturkonservatism i Expressen

Nils Schwartz om kulturradikalism i Expressen

Martin Lagerholm om kanon i SvD

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM