ÅSIKT

Bli nyförälskad i Tove Janssons mumintroll

Ur ”Mumin – Tove Janssons samlade serier, del 1”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I en nyläsning av Muminserierna kan jag kosta på mig att vara selektiv. Det är, om inte sent i, så i alla fall november och jag vältrar mig i de delar där Mumintrollet är som mest självmordsbenägen. Mumin – Tove Janssons samlade serier, del 1, ges ut av Alfabeta som början på en serie nytryck. I kapitlet ”Muminfamiljen” återförenas Mumintrollet med sina föräldrar (något som han verkar vara mer förtjust över än de) och på det följer äventyren ”Familjen lever högt” och ”Den ensliga ön”. Av samma anledning som att Misan och Ynk var mina favoritfigurer när jag var liten är det den misantropiska Mumin jag blir mest nyförälskad i. Han som sakligt förklarar att ”Jo, så jag sa åt mig själv: hellre döden än ensamheten.”

Skarpast är dock första kapitlet, ”Mumintrollet”, när Mumin strövar ensam med Sniff och försöker få en våldgästande släkt att lämna Muminhuset, utan att vara alltför oartig. De bestämmer sig för att försöka bli rika och berömda och tillverkar ett elixir (ett ord jag en gång i tiden lärde mig i en Muminserie) för föryngring. På hemmet för åldrande kvinnor slår det dock fel och tanterna råkar i stället bli gubbar. Lycklig blir jag, när Janssons vass- och lätthet låter dem utbrista: ”Nu ska vi för en gångs skull ha roligt!”