ÅSIKT

De lär oss lyssna lite bättre

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: maja suslin
Mikael Strömberg och Joakim Pirinen (illustrationer).

När jag för några år sedan skulle intervjua tenoren Andrea Bocelli i hans hem vid den toscanska kusten blev jag förbjuden att beröra hans blindhet. Men jag kunde fråga: hur låter Toscana? Och Bocelli svarade med viss sorg att han inte känner igen ljuden längre. Att inte ens gryningarna låter likadant.

I sin nya bok Ljudbiblioteket (H:ström Text & Kultur) säger ljudkonstnären och skribenten Mikael Strömberg att han saknar hur det ekade i hans barndom. Och att hans verkliga fasa är ett ljudisolerat rum – helt utan eko – där man bara hör sig själv. Han beskriver hur det lät om bryggarbilen mot kullerstensgatorna och det poetiska frasande av karbonpappret. Drömmer om framtida städer med sjungande elskåp, älskar moskén där man på en viss plats kan höra sju ekon samtidigt och vill bo i alpbyn där bergväggen är en ”stor parabol” för ljud vida omkring, för en klang som är ”friskt metallisk”. Och rörs vid tanken på en dinosaurie som hade en klarinettliknande ihålig benkam med vilken den (kanske) kunde spela ”utdragna, sorgsna och bölande melodier”.  

Ljudbiblioteket är en kul liten bok som vill få oss att lyssna lite bättre och fatta hur vi ljudmässigt hänger samman. Som varför hela mänskligheten verkar föredra ljudet av vatten, har kroppar som är stämda i tonen H (60 svängningar per sekund) och är kopplade till ett universum som morrar av en ”skrämmande djup” baston. Och att vi aldrig kan vara helt säkra på vad det är vi hör, om de ljud som hjärnan tolkar är riktigt verkliga eller om de är minnen av något vi hört tidigare.

Boken är fint illustrerad av Joakim Pirinen, vars bilder det fräser och krasar om. Vill man också höra hur det faktiskt låter om Strömberg och Pirinen finns nu också deras samarbete Skönhetsmord (Kning Disk) på cd. En radiomonolog där ljuden på ett rafflande sätt osäkrar relationen mellan det som sägs och det som är.

Martin Nyström, musikkritiker på DN

ARTIKELN HANDLAR OM