ÅSIKT

Jan Åmans dåliga omdöme – ett hån mot kulturarbetare

Karin Magnusson:

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Jerry Seinfeld för några år sedan gjorde en ståuppshow på Cirkus i Stockholm avslutade han kvällen med att ta frågor från publiken. En man reste sig och sa ”Mr Seinfeld, är det sant att du har 63 bilar?” Seinfeld svarade ” 63 bilar?! Nej, det vore obscent. Jag har 50 bilar.”

Skillnaderna mellan Jerry Seinfeld och Jan Åman är många och uppenbara, Seinfeld är till att börja med inte chef för konsthallen Färgfabriken. Att Jerry Seinfeld har 50 bilar kan man tycka vad man vill om. Att Jan Åman har använt pengar som borde ha gått in i Färgfabrikens verksamhet för privat konsumtion är illa av flera skäl.

Frågan om jäv dök upp direkt när Åman tillträdde som ledamot i Kulturrådet, eftersom konsthallen sedan den grundades 1995 erhållit 12,7 miljoner i ekonomiskt stöd från myndigheten. Räcker det med att han lämnar sammanträdesrummet under beslut som ska fattas gällande den egna arbetsplatsen? Knappast. I Kulturrådets arbete ligger också att i vid bemärkelse diskutera principfrågor rörande verksamheter som allmänheten saknar insyn i. Något som Åman uppenbarligen vet mycket om, men kanske inte på det sätt man önskar.

Kulturrådets styrelse ska ha en samlad, bred kompetens. Styrkan ligger i att de har olika erfarenheter av, och ingångar i, kulturlivet. Det är bra för gruppsammansättningen och beslutsgrunden att det finns personer med erfarenhet av och idéer kring hur näringslivet och kulturlivet på ett kreativt sätt kan samarbeta. Men att blanda ihop sin privata ekonomi med den man är satt att administrera professionellt, är kreativt i överkant.

Det är något så gammeldags som en fråga om etik och moral. Åman har visat prov på förvånansvärt dåligt omdöme när han strösslat med stiftelsens pengar utan att kunna uppge vad de olika inköpen haft att göra med verksamheten, samtidigt som Färgfabriken knäar under pressad ekonomi och står inför beslut om att avskeda tre personer i personalen.

I konstbranschen möts kultur och business på ett sätt som är unikt, möjligen bortsett från internationell filmindustri. Det är lättbegripligt att man som en av kulturaktörerna i den världen vill matcha sina besuttna businesspolare och också resa till Rivieran och handla kläder i exklusiva butiker. Varför skulle kulturens folk skilja sig så förskräckligt från människor i övrigt? Det är mänskligt att drömma om det goda livet, men för de flesta arbetande inom kultursektorn blir det aldrig något annat än just en dröm. Och om man inte kan acceptera, eller förändra, kulturlivets ekonomiska villkor får man väl helt enkelt flytta sin kreativitet någon annanstans.

ARTIKELN HANDLAR OM