ÅSIKT

Öppet för tredje väg

Aleksander Motturi tror inte på valet mellan fin- och fulkultur

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: New Line Cinema, AP
"Sex and the city" eller T S Eliot? Valet är inte så enkelt för framtidens kulturkritik.

Egentligen är väl jag urtypen för en kulturradikal. I alla fall har jag i detta sammanhang inget behov att identifiera mig i etniska termer, är helt lost när det kommer till barockopera (mer inne på musik som ännu inte fått någon känd genrebeteckning) och dessutom har jag lämnat institutionsfilosofin för ett kulturområdesöverskridande estetiskt experiment. Till råga på allt har jag – i den kulturella mångfaldens namn – propagerat för en decentralisering och omfördelning av det statliga kulturstödet till förmån för det fria kulturlivet i hopp om att göra kulturinstitutionerna mer orienterade mot sin samtid.

Men skrapar man på ytan framträder även ett tydligt kulturkonservativt stråk. Jag har länge varit omgiven med kanoniserade klassiker. Jag har ägnat större delen av min forskning åt LudwigWittgenstein – en filosof som dömts ut i marxistiska läsningar för att han anmärkt att ”filosofin lämnar allt som det är”. Och även om jag inser att fenomen som Idol kan bli föremål för uppfriskande kulturkritik ser jag nog hellre att fokus riktas på faktum som att forskarvärlden inte förmår utveckla de institutioner som oöversatt ger oss tillgång till till exempel antikens klassiker.

Efter att ha plöjt debatten om kulturkonservatism vs kulturradikalism får jag intryck att en sådan hållning är en apori. Är man för Sex and the City är man mot T S Eliot. Är man intresserad av barockopera kan man inte förstå sig på dubstep. Studerar man Frantz Fanon eller Judith Butler så sågar man av den gren man sitter på – i alla fall om man får tro Johan Lundberg som i sin polariseringsiver rustar för krig mot ”alla dessa professorer” med inriktning på queerteori och postkoloniala studier. (Att man kan räkna dem på en hand förhindrar inte att det – för en demagogisk opinionsbildare som fått vänja sig vid att vetenskapen inte längre är en avspegling av den egna bildningen – upplevs som ett sabotage mot högkulturen.)

Men visst, vi verkar i en reaktionär tid där det finns ett behov att omvärdera den identitetsfixering som via postmodernismen följt av universalismens kris. Om en sak förefaller man enig. Det finns en kör som upphört att tänka radikalt (från latinets radicis, genitiv av radix ”rot”) i avgörande politiska frågor, en kör som reproducerar de åsiktspaket som slås in runt politiserade lägereldar. Denna kör har många namn. Från högerns håll kallas den kort och gott ”pöbeln”, den obildade massan som vältrar sig i billiga droger och mainstreamkultur. Från vänstern framställs kören snarare som ”brats”, överklassens wannabees, den hjärntvättade bildade medelklassen som har elitistiska kunskapsideal enligt vilka en Shakespeare aldrig skulle kunna påträffas i Afrika.

Men denna gräns är förstås utifrån ett kulturkritiskt perspektiv ytterst hårfin. Det faktum att kopplingen mellan det radikala och det dogmatiska är möjlig innebär inte att det enda alternativ som återstår är en kulturkonservatism som enligt vissa kritiker inte bara har fått en revival, utan också har framtiden för sig. Ty även om denna profetia rymmer ett korn av sanning kan vi vara lika förvissad om motsatsen: kulturkonservatismens patriarkala och koloniala rötter kommer tvinga fram en förnyelse av den radikala kritiken. Av det enkla skälet att radikalismens idéhistoriska rötter inte nödvändigtvis är andra än konservatismens.

Men denna kulturkritik, som ännu inte har ett namn, som kanske gör bäst i att inte ta ett namn, kommer inte låta det västerländska kulturarvet förmultna i bibliotekens underjordiska gömslen. Den kommer i stället levandegöra den, omvärdera den och öppna upp för en djupare förståelse av den maktutövning som finns i kunskapsproduktionen – och dess förflackning.

Om det är Caravaggio eller Alhambra, Mahler eller Nusrat Fateh Ali Khan, Aischylos eller Johan Jönson som ”öppnar sig inom oss ett slags inre valv” (återigen Lundberg) är mindre viktigt att bena ut här. Sådant beror trots allt bara på tillfälligheter. Men den binära motsättning mellan ”barbariet” och ”civilisationen” som Lundberg bygger sin retorik på kommer aldrig att stå oemotsagd – Insha’Allah.

Den förflackning som poppar upp på kultursidor är emellertid omöjlig att förstå utan en granskning av den som parallellt sker inom akademin. För att filosofer av Hannah Arendt eller Simone Weils dignitet ska bli möjliga under detta århundrade i Sverige kommer de filosofiska institutionerna behöva genomgå radikala förändringar. Fram till dess får vi nöja oss med att den västerländska filosofin här inte bara blir bestulen på sin historia utan också på sin framtid.

FAKTA

Aleksander Motturi är författare till "Filosofi vid mörkrets hjärta" och "Etnotism", och driver Clandestino Festival.

Aleksander Motturi