ÅSIKT

Seriell monotoni

Magnus William-Olsson läser årets svenska barnromaner och hittar en industri – men också ett undantag

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Katarina Kieris ”Klart som korvspad, Astrakan” med bilder av Sara Teleman gör ungefär det ­alla andra gör – bara så mycket bättre.

Jag har många gånger, på dessa sidor och på annat håll, talat för det orimliga i begreppet barnlitteratur. Ingen av barnlitteraturens många företrädare har någonsin offentligt bemött mina argument, vilket kanske är talande i sig. Ur mitt perspektiv är det som kallas barnlitteratur först och främst föremålet för en lönsam kommers och en vittfamnande ideologiproduktion med utgångspunkt i den dubiösa tanken att det finns en essentiell skillnad mellan barn och vuxna. Om andra samhällskonstituerande gränser som de mellan kön, klasser, etniska tillhörigheter eller mellan djur och människor relativt ofta debatteras, så skapar gränsen mellan barn och vuxna inga stormiga diskussioner. Inte minst därför är barnlitteraturen, eller den litteratur som bestäms genom detta begrepp, ett särskilt intressant fält för de som intresserar sig för litteraturens förhållande till samhället.

En hel del betydande konst har utan tvekan skapats i hägnet av begreppet barnlitteratur. Framför allt har bilderboksgenren förlöst några av den svenska litteraturens största konstnärer. Även en del poeter och prosaister har inom barnlitteraturbegreppet skapat stora konstverk. Men deras undantag blir alltmer uppenbara i takt med att konsumismen tar ett starkare grepp också om litteraturen. För den som, i likhet med mig, läser i stort sett hela utgivningen av svensk barnlitteratur, är det uppenbart att tanken på boken som handels- och konsumtionsvara hotar att fullständigt kväva de sökande, prövande och kunskapsalstrande ansatserna på detta fält. Författare, förläggare och bokhandlare strävar gemensamt mot en litteratur vars värde bestäms av försäljningssiffror, långa serier av närmast industriellt framställda böcker som blott och bart försöker ge köparna det de efterfrågar.

Detta fenomen är långt ifrån begränsat till barnlitteraturens sfär. Det reflekterar en idé om litteräriteten (med litteräritet menar jag föreställningen om vad som gör litteratur till litteratur) som präglar stora delar av bokutgivningen och som vilar på tanken att litteratur blir till som litteratur inte i offentligheten, utan i läsarens enskilda möte med texten. I denna mening är litteraturen en privatsak, en ”upplevelse” och ett njutningsmedel. En idé som motståndslöst dockar in i konsumismens centrala tanke om att det först och främst är i och genom köphandlingen vi blir samhällsvarelser.

Nästan alla barnromaner och läsa själv-böcker som ges ut i Sverige finner sig väl till rätta i detta slags litteräritet. På en förment­genomskinlig, realistisk prosa vänder de sig i ett intimt, ofta auktoritärt, tilltal direkt till den enskilda tystläsaren.

Årets utgivning markerar knappast något brott mot tendensen ovan. Bokserierna som slår mynt av samma koncept i nya versioner dominerar stort. Sören Olsson och Anders Jacobsson ger ut sin – om jag räknat rätt – tjugofemte bok om Sune, sin tjugoförsta bok om Bert och därtill ytterligare en bok om Håkan Bråkan. Måns Gahrton och Johan Unenge startar den nya serien ”Hotell Gyllene Knorren” med inte mindre än tre böcker om en ­familj som flyttat ut på landet och blivit med hotell. Det är en sorts actionkomedier på ett låtsat pojkspråk, en skränig lek med schabloner och dåliga skämt. Mycket snabbt lästa och ännu snabbare glömda.

En lika vanlig men sällan bättre gren i genren är de pseudoautentiska dagboks- eller jagromanerna som framställer vanligt ovanliga barns vardag. Här är tonfallet ofta lägre, stilen alltid realistisk om än lite infantiliserad. Lotta Olsson släpper sin tredje bok i serien ”Lisa Bengtssons memoarer”, Tretton ynka veckor. Douglas Foley kommer med den sjätte boken om Habib, Änglar här och där. Båda serierna höjer sig över mängden eftersom författarna har nån sorts stilvilja. För Olssons del uttryckt genom huvudpersonens poesiintresse och för Foley i den allt bättre lightpastishen på förortsstockholmska.

Mats Wänblads nya bok i serien ”Tysons tänkeböcker”, Falskhetens furste, låtsas framställa en elvaårings innersta, men visar i själva verket en klippdocka hopfogad av vår tids (vuxen-)dröm om den tuffsnälle gossen. Den lille filosofen – vuxenvärldens älsklingbild av Barnet. I Ingelin Angerborns Hjärtslag och hjärnsläpp, får dagboksfiktionen en nästan voyeuristisk prägel. Bästisarna Emma och Johanna skriver varsin dagbok och bara läsaren får tillgång till båda. Nej, inte bara läsaren – utan även författaren. Ty denna pseudointimitet är i själva verket en tantfantasi om Flickan. När Angerborn inleder ett dagboksblad med orden ”Hemligt, hemligt, dagboken!” hoppas man kanske få ta del av nån sorts ­erfarenhet, men i stället bestås man en massa fördomar. För mig är det obegripligt att författare som tar sig an ett så komplicerat ämne som en människas samtal med sig själv inte har någon som helst ambition att undersöka, att upptäcka, att veta, utan bara reproducerar samma generaliserande schabloner om flickor och pojkar, om barn och vuxna, om ensamhet, kärlek och vänskap som världen redan är mer än proppfull av. I grund och botten är dessa böcker ett slags socialisationslitteratur som – under sken av att underhålla – syftar till att lära barn vara ”barn”.

Genrelitteraturen fortsätter också att gödsla barnboksmarknaden. Precis som i ”vuxenlitteraturen” har deckarserierna visat sig göra förlag och författare rika. Många vill vara med och slåss om kulorna, men få gör annat än att härma varandra. Martin Widmark ångar på med sin menlösa serie ”LasseMajas Detektivbyrå”, i år har jag läst två titlar: Fotbollsmysteriet och Kyrkomysteriet. Widmarks produktionstakt är fortsatt hysterisk. Han ger ut ytterligare flera böcker detta år och litteraturlistan i deckarna förtecknar redan de två mysterierna för 2009. I sin nya Tommy och Flisen-deckare, Livsfarliga miljoner!, skildrar Lena Lilleste barnens förhållande till en äldre man. I Petrus Dahlins nya bok i serien om Kalle Skavank är det i stället en äldre kvinna som brottet kretsar kring, ett sympatiskt drag i en del av litteraturen som sällan tar upp andra äldre personer än far- och morföräldrar. Petrinideckarna av Mårten Sandén är inte stor litteratur, men hör till de bättre deckarserierna eftersom intrigen ofta är välkomponerad. Årets nummer Bröderna låter det förflutna slå ut i nuet på ett intrikat och spännande vis.

Bo R Holmberg som brukar vara en god stilist kommer med sin tredje deckare om Robert Parkman, Ristaren. Boken är en besvikelse. Storyn är svag och noir-pastischen är farligt blek. Utöver en förskräcklig historia om en sadistisk fröken, har Petter Lidbeck hunnit med två titlar i ”Tre tjejer”-serien detta år: Den döde sonen och Den vita kameleonten. Den senare är avgjort bättre än den förra, inte för att språket på något vis skiljer sig, men för att historien helt enkelt är mer engagerande.

Fantasygenren har vuxit genom många översättningar, men de svenska fantasyförfattarna är inte lika talrika. Förra året lanserade Bonnier Carlsen psudonymen Jo Salmsons serie ”Almandrarnas återkomst”. I år utkommer redan nummer fyra och fem, I stjälarens spår och Genom drömmens rike. Böckerna utspelar sig i en rätt typisk fantasyvärld med drag av medeltid, där det onda och det goda utkämpar en ändlös kamp. Till skillnad från mycket annan fantasy är Salmsons historier inte närsynt upptagna av detaljer, utan skyndar fram i den uppgjorda handlingens spår. Mårten Sandén har skrivit en fantasyroman med titeln Den femte systern. Liksom i sina deckare visar han att han kan skapa en spännande intrig. Som alltid gäller det kampen mellan ont och gott. Den här gången kastar ett skeende i början av 1800-talet sina lömska skuggor in i vår tid. En av de bättre böckerna i år under beteckningen barn- och ungdomslitteratur.

Sveriges bäste fantasyförfattare, Niklas Krog, kommer i år istället med en sportroman, Ingen rädsla. Rakt och effektivt berättar han om kärlek, förhoppningar, nederlag och segrar. Frågan är dock om hans stil inte gör sig bättre bland drakar och havsvidunder än i villaförortens och idrottshallarnas igenkännbara vardag,

Det ges, som synes, inte ut många barnromaner och läsa själv-böcker med genuint litterära ambitioner. Vad gäller stil, form och berättande liknar de flesta böckerna till förblandning andra. Men också inom de mest diktatoriska konventioner kan intressant litteratur skapas.

Låt mig till sist peka på en bok som gör ungefär som alla andra, bara så mycket bättre; Katarina Kieris Klart som korvspad, Astrakan. Det är en vardagsskildring om en alldaglig konflikt. Astrakan påstår att hon kan simma fast hon inte kan, och upplösningen är precis så förutsägbar som den brukar vara i böcker som denna. Men Kieris bok har två kvaliteter som nästan alla andra saknar. För det första upprätthåller berättelsen en respektfull distans till huvudpersonen Astrakan, den låter henne behålla en viss integritet och hemlighetsfullhet. För det andra behärskar författaren sitt idiom. Syntaktisk och rytmisk tajming präglar Kieris språk. Det är enkelt och njutbart. Sakligt och effektivt.

Denna del av ”barnlitteraturen” rymmer bara i yttersta undantagsfall böcker av sådan litterär halt. Då firas det långt oftare konstnärliga triumfer bland bilderböckerna. I år har det kommit flera titlar som snuddar vid mästerverket. Till dem skall jag återkomma i nästa artikel.

FAKTA

Omnämnda böcker:

? Ingelin Angerborn: Hjärtslag och hjärnsläpp (Tiden)

? Petrus Dahlin och Sofia Falkenhem (bild): Stöld på Tistelvägen (Tiden)

? Douglas Foley: Habib – Änglar här och där (Bonnier Carlsen)

? Måns Gahrton och Johan Unenge: Den mystiska gästen, Loke den lömskes skatt samt Spöket i rum 13 (Bonnier Carlsen)

? Bo R Holmberg: Ristaren (Rabén & Sjögren)

? Katarina Kieri och Sara Teleman (bild): Klart som korvspad, Astrakan (Rabén & Sjögren)

? Niklas Krog: Ingen rädsla (Rabén & Sjögren)

? Petter Lidbeck: Den vita kameleonten, Den döde sonen samt Världens elakaste fröken (Tiden)

? Lena Lilleste: Livsfarliga miljoner! (Eriksson & Lindgren)

? Lotta Olsson: Tretton ynka veckor (Bonnier Carlsen)

? Sören Olsson och Anders Jacobsson: Bert Badbojen samt Sunes tusen tjusarknep (Rabén & Sjögren)

? Sören Olsson och Anders Jacobsson samt Eva Lindén: Håkan Bråkans tokbok (Rabén & Sjögren)

? Jo Salmson och Peter Bergting (bild): Genom drömmens rike samt I stjälarens spår (Bonnier Carlsen)

? Mårten Sandén: Bröderna samt Den femte systern (Raben & Sjögren)

? Mats Wänblad: Tysons tänkeböcker del 2. Falskhetens furste (Tiden)

? Martin Widmark och Helena Willis: Fotbollsmysteriet samt Kyrkomysteriet (Bonnier Carlsen)

Magnus William-Olsson