ÅSIKT

Otäckt stöd för nazister

Ali Esbati om borgerlighetens oförmåga att fördöma högerextrema övergrepp

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Karl-Erik Lindström

Inom loppet av en vecka brändes kulturhuset Cyklopen i Högdalen ner och en lägenhet som tillhörde en syndikalistfamilj antändes i samma förort.

Polisen misstänker att bägge bränderna orsakats av svenska nazister, som samma vecka manifesterade sin hotfulla styrka i en marsch i Stockholmskommunen Salem.

Dilsa Demirbag-Sten kommenterar händelserna i Expressen (16 december) med att skriva om ”extremvänsterkrafter”. Dessa har ”ännu inte mördat någon (vad vi vet) i Sverige”, men i övrigt ”hetsar [de] till upplopp, misshandlar och trakasserar människor”, samt, inte minst, ”förstör egendom”. Extremvänstern omhuldar även queerteori, men det är inte helt tydligt om detta är bra eller dåligt. Klart blir dock att extremvänstern tydligen har en ”försvarare” i Aftonbladets Åsa Linderborg, som i en artikel den 12 december bland annat berättat hur polisen på juridiskt tvivelaktiga grunder låste in antirasister på pendeltågsstationen i Salem och förhindrade dem från att demonstrera.

Ali Esbati.

Även jag föräras ett oväntat besök av Demirbag-Sten: ”Inom vänsterpartiet har bland andra Ali Esbati ursäktat agerandet från den extrema grenen av den antirasistiska och antifascistiska rörelsen”. Jag undrar om hon avser det jag skrev på min blogg om ”Afa:s våldsromantik och […] exkluderande och förirrande paranoia”, eller om hon snarare reagerat på det jag rapporterade från European Social Forum i september, om det så kallade svarta blockets ”osvikliga förmåga att på en och samma gång framstå som djupt obehagliga och väldigt fåniga”. Händelserna i Salem närvarade jag inte vid och har dessvärre inte heller haft tid att kommentera, mer än det jag skrev dagen före: ”jag tror faktiskt inte att Salemmarschen är ett särskilt gott valt tillfälle och upplägg för att visa sin avsky”.

Men jag ska inte vara kinkig. Det är ju inte så att Demirbag-Stens artikel i övrigt argumenterar mot saker som är sanna och relevanta. I den artikel som upprört henne pekar Åsa Linderborg på några viktiga tendenser i vår samtid. Dels att nazismen och det därmed följande våldet vuxit – i en kontext där högerextremisterna marscherar ”uppvaktade av högerregeringens invandrarfientliga program och flyktingfientliga praktik”. Dels det faktum att polisen visar nazismen ett alarmerande ”tålamod, ja rentav en förståelse, som man inte visar dess motståndare”. Dels mediernas beredvillighet att ge en falsk bild av detta – bland annat genom att servilt anpassa sig till det polismakten önskar få ut. Detta är en utveckling som hotar liv och välfärd för människor i Sverige, som inskränker yttrande- och organisationsfriheten och som leder till motsatsen av vad den fria pressen är tänkt att vara.

Dilsa Demirbag-Sten.

Dilsa Demirbag-Stens svar? Att koka upp en grötig fantasi om vänstern och sedan kleta ut den i Expressens spalter. Hon förmår inte närma sig nazism och fascism – som konkreta fenomen i Sverige och världen – på annat sätt än i ett slags surrealistisk ”jämförelse” med Röda Arméfraktionen, Hamas och Afa.

Före andra världskriget hade den traditionella högern – också i Sverige – tyst eller aktivt omfamnat eller inspirerats av de fascistiska vålds- och övergreppskårerna. Fascismens krigsnederlag drog upp ett politiskt stängsel mellan extremhögern och den anständiga borgerligheten. Det är en insomnad attraktion som åter vaknar till liv. I land efter land i Europa flörtar konservativa och ”liberaler” med grov antifacklighet, stigmatiserande mantran om ”krav” på utsatta grupper, och inte minst rasism, i?dag främst i form av hets mot muslimer.

Kortslutningen av nazism och antinazism är en del av samma process. En borgerlighet på glid tappar förmågan att fördöma högerextrema övergrepp som annat än ordningsbrott – i bästa fall polisiära problem. Efter att en antirasistisk konsert anordnad av Ung Vänster angripits av nazister i september 2007, vägrade till exempel de borgerliga ledamöterna i stadsdelsnämnden att delta i en manifestation som fördömde våldet. Argumentationen var att Ung Vänster är ”knäppgökar och antidemokrater” som står för den något svårdefinierade hållningen ”inverterad rasism”. När nazister nu tillgripit mordbrand, är det därför otäckt men inte oväntat, att de flesta borgerliga politiker och debattörer hållit tyst, medan en av deras framskjutna dagordningssättare snarare ser ett gott tillfälle att utmåla kamp mot USA-imperialismen som ett huvudproblem.

Det som rör sig i den offentliga debatten är en del av samhällsklimatet. Ett malande maskineri av ifrågasättande och ”guilt by association” förpestar i?dag vardagslivet för muslimer och invandrare, men också vänsterfolk och fackligt aktiva. Denna klappjakt – där Dilsa Demirbag-Sten har en ledande roll och som hon ofta återkommer till som något man måste ”tåla” – sänker också trösklarna för övergrepp. Så kan polisens grundlagsförakt passera obemärkt när det – tills vidare – ”bara” drabbar demoniserade demonstranter. Och så kan extremhögern de facto få stöd i den etablerade borgerligheten.

Anständiga liberaler – för vilka de liberala frihets- och demokratiidealen är mer värda än kostnadsfria poser – måste fråga sig om de vill delta i denna historiskt välbekanta vandring.

Ali Esbati, Författare och debattör