ÅSIKT

Ring – så spelar vi

Erik Stattin om mobiltekniken som ger världsmusik en ny betydelse

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Smule
Med ett extra program kan iPhone-mobilen förvandlas till en flöjt.

Vi är bara två människor kvar på jorden, och vi sitter båda på var sin ände av jordklotet och blåser in i våra mobiltelefoner och försöker frenetiskt att åstadkomma en melodi, kanske Stairway to heaven eller musiken till spelet The Legend of Zelda. Jag kan se hur tonerna flödar från Singapore eller Los Angeles på en jordglob i Google Earth-stil, fullt medveten om att vi aldrig kommer att träffas för att kunna rädda människosläktet.

Det här är sånt man tänker på första gångerna man spelar digital lerflöjt live inför en global publik. Man känner sig barnsligt storögd.

Mobilapplikationen Ocarina (som lär betyda ”liten gås” på italienska) förvandlar en iPhone till en lergök – jag blåser in i mikrofonen och använder multitouch-ytan för att forma toner, med den inbyggda accelerometern kan jag tilta telefonen för att få ett vibrato. Innovativt, helt klart. Men det är när jag får upp världskartan, och kan se och höra andra över hela världen kämpa med sina melodier – live – som jag verkligen hajar till. Som alltid när internet får en roll att spela skapas en bisarr känsla av samhörighet, mitt i all högteknologi.

Musik i mobilen har hittills handlat om förpaketerade produkter – ”köp den senaste Katy Perry-låten för bara 2 öre!” - och den har ännu inte tagit fart som ett sätt att skapa och dela musik, mycket på grund av mobiloperatörernas kontrollbehov.

Så det är skönt att se hur den också kan förvandlas till ett kreativt instrument. Inte helt oväntat är det iPhone som står för de flesta innovationerna. Med sin plattform för att låta utvecklare skapa program som utnyttjar hela telefonen – både dess fysik och nätverk – har man skapat en sprudlande mikromarknad (en ”app” är ofta gratis och överstiger aldrig 100 kronor). Enligt tidskriften Scientific American har Ocarina laddats ner en halv miljon gånger den senaste månaden.

Bakom Ocarina står musikforskare vid Stanford University (professorn Ge Wang är chefsteknolog, medan grundaren Jeff Smith forskar i datormusik), som också format Stanford Laptop Orchestra – en orkester bestående av 20 laptops som utnyttjas till sin gräns för att skapa ny elektronisk musik. Varje laptop får sin egen högtalare, byggd av en salladskål från Ikea i trä, och fungerar som ett instrument. Mjukvaran står för startpunkten, men musikerna formar vilken väg den ska ta genom att fysiskt interagera med hårdvaran. Det är nästan lite rörande att se hur man vill hålla liv i den traditionella orkestern.

Självklart har man en dirigent.

Att använda applikationen RjDj har en liknande existentialstisk effekt som Ocarina. Genom att ta in omvärlden genom mobiltelefonens mikrofon och sedan förvrida den enligt förprogrammerade algoritmer skapas ett märkligt ljudlandskap – verkligheten blir förststärkt, samplad, loopad och uppskuren i realtid. Det låter knarkigare än vad det är, men att höra sig själv läsa genom en RjDj-scen med ekoeffekter höjer medvetandet påtagligt. När det skapas musik av verkligheten förlängs nuet och saker som vanligtvis försvinner i stressen, upprepas och vrids för att skapa en ny form av närvaro. Livet processas av mjukvara och skapar ett bokstavligt soundtrack of our lives.

De som är hacker-händiga programmerar egna ”scener” och postar sina favoritspår i sina bloggar – en pendelresa i San Francisco kanske, filtrerad genom Echelon-scenen. Ju mer man kan fånga av sina medresenärers småprat, desto bättre. Vi kan kalla dem för ”reality DJ:s” som skapar miljömusik i ambienceanda, men nu med hyfsat billig och enkel teknologi, tillgänglig i fickan hela tiden.

Det är samtidigt ironiskt hur gratisversionen av RjDj låter dig göra en singel, medan betalversionen låter dig göra album. Vinylskivan som paradigm blir vi inte av med i första taget.

RjDj är nog det som den legendariske producenten Brian Eno egentligen ville skapa när han bestämde sig för att släppa applikationen Bloom. Med lätta knackningar på skärmen sätter man igång tonprocesser som tar sina egna vägar enligt generativa mönster. Men Bloom försöker i alla fall inte imitera en lergök eller en orkester, utan vill göra mobiltelefonen till ett helt nytt instrument, utan några egentliga kopplingar till traditionella musikmaskiner.

Den nya teknologin stretar fortfarande mot historien, ibland med komiskt resultat. Idén med mobiltelefonen som lerflöjt framstod som skrattretande för bara några veckor sedan, men nu är det den mest självklara sak i världen.

Bland den senaste tidens innovationer på mobilmusikområdet är det ändå saker som RjDj som sticker ut. Det som saknas än så länge är möjligheten att bilda ett globalt nätverk av vardagssamplare. Kanske någon koppling till Facebook också.

Frågan är om det här med att ringa personer sakta kommer att fasas ut som mobilens huvudfunktion. Den kommer i alla fall att bli en självklar del i musikskapandet, på samma sätt som laptopen blev.

FAKTA

Erik Stattin är bibliotekarie som bloggar om digital kultur på mymarkup.se

Erik Stattin

ARTIKELN HANDLAR OM