ÅSIKT

Våldtäkten av ett land

Felix Holmgren om Kongo, Rwanda och det svenska stödet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Regimkritikern Paul Rusesabagina skyddade mer än ­tusen människor under folkmordet och porträtterades ­senare i ”Hotel Rwanda”.

Den 17 december meddelade biståndsminister Gunilla Carlsson att Sverige tills vidare drar in budgetstödet till Rwanda, med hänvisning till att ”en FN-rapport konstaterat att stöd utgått från Rwanda till rebellgrupper inne i östra Kongo där väpnad konflikt råder.” Man får förmoda att hon därvid rodnade upp till öronen.

Nu åligger det nämligen Carlsson att förklara varför Sverige tidigare bemött en lång rad FN-rapporter av samma slag med fullkomlig likgiltighet. Redan 2001 beskrev FN hur Rwanda, i nära samröre med en rebellgrupp i Kongo, berikade sig på Kongos naturresurser. 2004 beskrev en annan rapport hur Rwanda direkt och indirekt stöder rebellgrupper i Kongo, hur man använt sig av slavarbete för att bryta mineraler och hur civilbefolkningen attackerats, våldtagits och utnyttjas hänsynslöst. Inget av detta är något nytt.

År 2000 gav Sida drygt 130 miljoner kronor till Rwanda, varav 60 miljoner gick direkt till landets regering i så kallat budgetstöd. Samma år tjänade Rwanda minst 130 miljoner kronor varje månad på illegal försäljning av malmen koltan som stulits i Kongo.

Sveriges regering, som ihärdigt odlar vänskapsbanden med denna brottsliga regim, lyfte inte på ögonbrynen.

President Paul Kagame har, sedan han kom till makten efter Rwandas folkmord 1994, systematiskt avfärdat alla kritiker genom att kalla dem folkmordsivrare och revisionister. Ett exempel är Paul Rusesabagina, som skyddade mer än tusen människor under folkmordet och senare porträtterades i filmen Hotel Rwanda. När han offentligt började kritisera Kagames regering blev han kallad en folkmordsrevisionist som sprider etnisk hatpropaganda. Författarna till FN:s rapporter har naturligtvis också utpekats som folkmordsivrare.

Amnesty International och andra organisationer har sedan länge rapporterat om att Rwandas regering kväver all politisk opposition och förbjuder oberoende människorättsorganisationer. En artikel i engelska The Economist i augusti påpekade att Kagame tillåter ”mindre politiskt utrymme och pressfrihet än Robert Mugabe gör i Zimbabwe”, och att den som ”utgör det minsta politiska hot mot regimen behandlas utan nåd”.

”Sveriges regering är en av Rwandas huvudpartners”, skrev den rwandiska dagstidningen The New Times förra året. I en intervju från juli i år berättade Jacqueline Mukangira, Rwandas ambassadör i Sverige, att de diplomatiska och kommersiella banden mellan länderna är starka, och att de delar ett intresse för handel och investeringar. Scania har redan börjat etablera sig i landet och många andra företag har hållit sig framme, däribland ABB och AREVA T&D.

Få verkar begrunda vad Sveriges kuttrande med Kagames kriminella nätverk innebär. I november skrev utrikesminister Carl Bildt på sin blogg angående Kongo: ”Jag döljer inte att det känns frustrerande att sitta och diskutera en så allvarlig situation där våra möjligheter att faktiskt påverka utvecklingen är så relativt begränsade.”

Utrikesministern kan, om han inte förmår en djupare analys av situationen i Kongo än den här, med fördel beakta FN:s rekommendationer. FN:s expertpaneler har konsekvent uppmanat biståndsgivare till Rwanda att villkora sina bidrag med att landet helt drar sig ur Kongo. Detta har Sverige inte låtsats om. Ett annat förslag till utrikesministern: se över riksrevisionens samarbete med motsvarande myndighet i Rwanda. Detta har pågått sedan 2000, i syfte att stärka Rwandas ”institutionella kapacitet inom årlig finansiell revision”, men Rwandas myndigheter redovisar fortfarande en mineralexport som är mångdubbelt större än landets egen produktion. Var man egentligen fått allt guld, tenn, koltan, koppar och alla diamanter ifrån framgår inte av offentliga siffror. Nöjer sig riksrevisionen med detta?

Men gör inte biståndet ändå mer nytta än skada? Enligt en rapport från UNDP, FN:s globala utvecklingsprogram, förra året har den ekonomiska tillväxten i Rwanda sedan 90-talet enbart kommit den rikaste femtedelen av befolkningen till del. Denna har blivit nästan dubbelt så rik, medan inkomsten för andra rwandier antingen sjunkit eller stagnerat. Rapporten slår fast att Rwanda tillhör världens 15 procent mest ojämlika länder.

Gunilla Carlssons och regeringens motvilja mot att på allvar förhålla sig till tragedin i Kongo är uppenbar, men nu har man ändå sett sig nödd att visa att Sverige inte helt tappat respekten för FN. Härnäst väntar vi oss besked om hur regeringen ska lägga om biståndet till Uganda, det land som näst efter Rwanda bidragit mest till ödeläggelsen i Kongo.

Felix Holmgren, frilansjournalist

ARTIKELN HANDLAR OM