ÅSIKT

Nyår i omsorg

Johan Jönson fick Aftonbladets litteraturpris 2008 för sin diktsamling Efter arbetsschema. Traditionsenligt publicerar vi en specialskriven text av årets pristagare.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det var. Paus. Alltså. Paus. Nyårsafton. Vi. Nej. Paus. Ja. Hon hade vaknatten. Hon jobbade bara natt. Nätter. Jag jobbade journatten. Det var svinkallt ute och liksom torrt och tunt i luften inomhus på hemmet. Det var liksom elektriskt i inomhusluften. När man tog i metallhandtag på dörrar och skåp och sånt så fick man lätt en obehaglig liten stöt. Överraskande och kort domnande. Fingrarna. Handflatan. En hastig och varm ilning upp i underarmen. Som på väg in till hjärtmuskeln. Som en aning om en utifrån kommande infarkt. Paus. Nej. Jag vet inte. Paus. Jag minns det. Paus. Vilken skugga eller inte skugga har denna erinran? Paus. Ja. Det var nyår. Det blev mörkt ute tidigt. Rummen och köket och dagrummet var fortfarande julpyntade. Litegrann julpyntade. Vi försökte ordna till lite jul- och högtidsstämning. Kvinnorna gjorde det mesta av det. Det var en institution. Man såg att det var en institution. Såklart. Det kändes direkt. Fast det var pyntat med ljusstakar och gran och julgardiner och kransar och nån bonad. Och så luktade det piss. Det luktade blöta vuxenblöjor och institution. Så var det. Jobbade man där kände man det knappt. Paus. Vi la de handikappade. Som vi brukade. Det var i regel föräldrarna som sa åt oss som jobbade när deras barn skulle läggas. Och. Alltså. Ja. Vi utförde omsorgen. Det var nyårsafton. Jag hatade särskilt att jobba storhelger. OB:et spelade ingen roll. Det var hundra procent på den låga lönen. Det hade fan varit rimligt som ordinarie lön. Paus. Jag ville vara med min egen familj. Eller med vänner på nyår. Jag kände alltid som en sorts förtvivlan när jag jobbade storhelger. Mina egna ungar kunde inte riktigt fatta varför jag inte var med dem. Paus. Vi gjorde det vi skulle. Vi duschade och tvättade de boende. Några satt och såg på tv. Vi satt med dem. Vad var det på tv? Det var väl det som det brukade vara på en nyårsafton timmarna innan tolvslaget. Jag minns inte. Paus. Jag minns att nån av de boende satt och sov i sin rullstol. Nickade till till och från. Föräldrarna hade krävt att deras barn skulle vara uppe över tolvslaget. Då blev det så. Paus. Vi satt i dagrummet. Teven stod i dagrummet. Soffan. Och. Nej. Så satt vi. Vi hade dukat upp med nyårsmat på soffbordet. Liksom buffé. Man fick mata flera av de boende. Köra maten i en mixer och passera den och sen mata. Men vi dukade liksom ändå upp ett bufféaktigt bord. Så att det skulle se festligt ut. Men det var mest ganska billig mat. Man fick inte handla nån lyxmat. Det. Att. Ja. Och ingen alkohol såklart. Så vi hade Pommac. Egentligen fick man inte köpa läsk heller men på jul och nyår brukade vi skita i det och handla det ändå på Vivo-kortet. Det hade gått bra i alla år. Vi hade Pommac i plastvinglas. De boende som inte kunde dricka ur såna glas eller vanliga glas utan måste ha pipmugg fick Pommac i pipmugg. Om de tålde det. Många var allergiska. Mot mycket och ibland på helt osannolika sätt. Jag var alltid skiträdd för att nån skulle få en kraftig allergiattack och att man måste åka in akut till akuten. Paus. Hon jobbade vaknatt och jag journatt. Paus. Vi satt i soffan i dagrummet. Jag tänkte: Nu kommer det nya. Nyårsafton och tolvslaget och firandet och fyrverkerierna och diktrecitationen på tv är liksom symboler. Allt blir hela tiden nytt. Försvinnande och expansion. Men. Det är också jävligt likt. Jag vet ju i det stora hela vad som kommer att ske det kommande året. Vad jag måste utföra. Vad jag kommer att upprepa. En massa detaljer som jag nu inte känner till kommer att ske. Självklart. Men så mycket är ju så determinerat. Så överdeterminerat. Vi vet ungefär hur det kommer att fortsätta. Paus. Jag är åtskild från det jag skriver men inte höjd över det och också som symbiotisk med denna repetitiva arkiveringsform mönsterbildning in in in. Paus. Hon som jag jobbade med hade en vuxen son med drogproblem. Han bodde hemma hos henne. Vi visste att han knarkade. Alla vi som jobbade visste det. Men det var som att hon liksom vägrade inse att hennes trettioårige eller trettiofemårige son var heroinist. Nej. Det var. Hon ville hela tiden tro att han hade slutat punda. Att han var fri från sjukdomen. Och att det i mycket berodde på hennes omsorg och kärlek och att hon upplät sitt trånga hem åt honom när han var i stor nöd. Men han försvann hela tiden hemifrån. Hon var orolig men. Jag vet inte. Det var som att hon inte ens tänkte att det kunde ha med knarksjukdomen att göra. Så minns jag att jag tänkte. Paus. Jag minns att hon satt och grävde frenetiskt i handväskan i soffan vid soffbordet där nyårsomsorgsbuffén stod. En femhundring var borta. Hon sa det liksom till sig själv. Om och om igen. Sen vände hon sig mot mig och sa det: En femhundring är borta. Hon var säker på att hon lagt ner en innan hon for till jobbet. Hon var helt säker. Men nu blev hon osäker. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag sa ingenting om den knarkande sonen. Paus. Hon hämtade sin ytterkappa och vände ut och in på fickorna. Hon tömde ut hela handväskan på soffdynan. Paus. En av de boende fick ett litet epileptiskt anfall. Han satt i sin rullstol framför teven. Det blev ofta så när man försökte hålla honom vaken fast han egentligen var trött och behövde ligga ner i en säng. Men föräldrarna hade krävt att deras avkomma skulle få uppleva tolvslaget och alla fyrverkerier så. Så vi höll honom vaken. Jag vet inte hur man ska. Ja. Det epileptiska mikroanfallet gick över. Det var som en bakvänd knyck med huvudet och ansiktet för någon sekund som ett zombieansikte och sen det vanliga handikappansiktet igen. Paus. Tolvslaget närmade sig. Så måste det ha varit. Vad var det på tv? Jag minns inte. Jag kan inte minnas. Paus. Vi la nån av de boende. Jag tror det. Det gjorde vi ju alltid. Varje kväll. Vi hjälptes åt. Vi tog av kläder och tog av full blöja och tvättade arslet rent och tog på ny nattblöja och tog på pyjamasplagg. Vi höll samtidigt utkik och lyssnade noggrannt ut mot resten av hemmet avdelningen de andra rummen. Att inget allvarligt hände. Att de boende fick den omsorg som krävdes och inga allvarliga incidenter eller skador eller i värsta fall dödsfall. Jag avskydde allt det där ansvaret för andras liv. Som inte skulle bli död. Inte värre skada. Inte hos oss. Inte på vårt jobb. Inte på mitt arbetspass. Paus. Sen kommer jag inte ihåg alla detaljer. Paus. Jag blandar ihop saker. Själva parallelltexten liksom överlagrar till exempel olika tidsplan och olika rum. Paus. Jag vet inte. Men det mesta var nog som vanligt. Paus. Teven stod på. Paus. Jag tänkte på alla dom som just nu firade nyår. Jag tänkte också på dom som jobbade nyår. Paus. Jag ringde upp min fru på mobilen. Hon var med ungarna hos en granne och firade. Jag hörde barnstojet i bakgrunden. Jag sa att jag längtade efter dem. Paus. Jag satt i soffan framför teven. Ljudet kom liksom i bakgrunden. Jag tittade ut genom fönstret och in i mörkret som var svagt upplyst av en gatlyktas reflekterade sken. Några fyrverkerier hördes redan. Jag kände mig trygg av att befinna mig inomhus i värme och liksom i skydd av byggnadens väggar. Samtidigt var jag som alltid orolig över de boendes hälsa. När som helst kunde till exempel ett stort och allvarligt krampanfall ske. Eller en allergisk attack. Eller nånting okänt som krävde akuta insatser. Paus. Sen minns jag inte riktigt. Paus. Sen minns jag tolvslaget. Min arbetskamrat var inne hos en stor och tung man och bytte hans blöja. Hon jobbade helst själv. Hon var liten och tunn men otro

Johan Jönson

ARTIKELN HANDLAR OM