ÅSIKT

Bort med dem allihop!

Naomi Klein om kapitalismens backlash – och folkets vägran att betala för krisen

1 av 6 | Foto: Foto: AP
Isländska demonstranter slår på kastruller utanför parlamentet i Reykjavik i januari.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag såg folksamlingarna på Island som slog på grytor och kastruller tills deras regering föll påmindes jag om en ramsa som var populär i antikapitalistiska kretsar 2002: ”Ni är Enron. Vi är Argentina.”

Budskapet var enkelt nog. Ni – politiker och storbolagsdirektörer som fylkas på olika ekonomiska toppmöten – är som de hänsynslösa svindlande direktörerna på energibolaget Enron (och då kände vi inte till ens hälften av vad de gjort sig skyldiga till). Vi – pöbeln utanför – är som det argentinska folket, som mitt under en ekonomisk kris kusligt lik vår egen nuvarande gick ut på gatorna och slamrade med grytor och kastruller. De ropade: ¡Que se vayan todos! (”Bort med dem allihop”) och tvingade bort fyra presidenter på mindre än tre veckor.

Det som gjorde folkresningen i Argentina 2001–2002 unik var att den inte riktade sig mot något särskilt politiskt parti eller ens mot korruptionen i mer abstrakt mening. Måltavlan var den dominerande ekonomiska modellen – det som skedde i Argentina var den första nationella revolten mot vår tids avreglerade kapitalism.

Det har dröjt ett tag, men från Island till Lettland, från Sydkorea till Grekland säger nu resten av världen till slut också ¡Que se vayan todos!

De stoiska isländska matriarkerna som slog sina köksgeråd buckliga samtidigt som deras barn länsade kylskåpen i jakt på projektiler (ägg, förstås, men yoghurt?) efterliknade den taktik som slog igenom i Buenos Aires. Något som också påminde om situationen i Argentina var den kollektiva vreden mot eliter som förstörde ett en gång blomstrande land i tron att de skulle komma undan med det. Som Gudrun Jonsdottir, en 36-årig isländsk kontorsanställd, uttryckte det: ”Jag har fått nog av allt det här. Jag litar inte på regeringen, jag litar inte på bankerna, jag litar inte på de politiska partierna och jag litar inte på Internationella valutafonden. Vi hade ett bra land, och de förstörde det.”

Ytterligare en likhet med Argentina: i Reykjavik låter sig demonstranterna uppenbarligen inte nöjas med bara en förändring högst upp i toppen (även om den nya statsministern är lesbisk). De vill ha ekonomisk hjälp till folket och inte bara bankerna; de vill att hela härvan ska brottsutredas, och de kräver djupgående valreformer.

Liknande krav hörs nu också i Lettland, vars ekonomi har krympt mer än något annat EU-lands och där regeringen klamrar sig fast vid ett halmstrå. I flera veckor har huvudstaden skakats av demonstrationer, inklusive ett fullskaligt, gatstenskastande upplopp den 13 januari. Precis som på Island är letterna bestörta över sina ledares vägran att ta på sig något ansvar för krisen.

När Lettlands finansminister tillfrågades i tv om vad som hade orsakat krisen ryckte han på axlarna och sa: ”Ingenting speciellt.”

Men Lettlands problem är verkligen speciella: precis den politik som gjorde att den ”baltiska tigern” kunde växa med 12 procent 2006 får nu också ekonomin att krympa våldsamt, med uppskattningsvis 10 procent i år: pengar som lösgjorts från alla regleringar flödar ut lika snabbt som de flödar in, och en hel del landar i politikers fickor på vägen. (Det är ingen slump att många av dagens hopplösa fall är gårdagens ”mirakel”: Irland, Estland, Island, Lettland.)

Det ligger ytterligare något Argentina-aktigt i luften. År 2001 svarade Argentinas politiska ledare på krisen genom att införa ett brutalt åtstramningspaket dikterat av Internationella valutafonden (IMF): utgiftsnedskärningar på 9 miljarder dollar, varav stora delar drabbade sjukvården och utbildningssystemet. Detta visade sig vara ett ödesdigert misstag. Fackföreningarna organiserade en generalstrejk, lärare höll sina lektioner ute på gatorna och protesterna ville aldrig upphöra.

Samma vägran underifrån att ta på sig det mesta av krisbördan präglar många av dagens protester. I Lettland har mycket av den folkliga vreden riktats mot regeringens åtstramningsåtgärder – massavskedanden, försämrade offentliga tjänster och sänkta löner i offentlig sektor – allt syftande till att kvalificera landet för ett nödlån från IMF (nej, ingenting har förändrats).

I Grekland utlöstes upploppen i december av polisens nedskjutning av en femtonårig pojke. Men det som höll igång dem, och som fick bönderna att göra gemensam sak med studenterna, var den omfattande vreden mot regeringens krispolitik: bankerna fick ett räddningspaket på 36 miljarder dollar medan arbetare fick sina pensioner sänkta och bönderna fick nästan ingenting. Trots de besvär som orsakas av traktorer som blockerar vägar säger 78 procent av grekerna att böndernas krav är rimliga. Situationen i Frankrike är likartad: den nyligen genomförda generalstrejken – som bland annat utlöstes av president Sarkozys planer på att drastiskt minska antalet lärare – stöddes av 70 procent av befolkningen.

Den kanske mest robusta tråd som binder samman denna globala backlash är förkastandet av ”nödsituationens” politiska logik – det uttryck som den polske politikern Leszek Balcerowicz myntade för att beskriva hur politiker, i ett krisläge, kan åsidosätta lagstadgade regler och hasta igenom impopulära ”reformer”. Det tricket börjar bli uttjatat, vilket Sydkoreas regering nyligen upptäckte. I december försökte det styrande partiet utnyttja krisen för att driva igenom ett högst kontroversiellt frihandelsavtal med Förenta staterna. Parlamentarikerna tog de slutna rummens politik till en ny extrem nivå genom att låsa in sig i parlamentsbyggnaden för att kunna rösta ostört, samtidigt som de barrikaderade dörrarna med skrivbord, stolar och soffor.

Oppositionspolitikerna accepterade inte tilltaget: med släggor och en elektrisk såg bröt de sig in och genomförde en tolv dagar lång sittstrejk inne i parlamentet. Omröstningen sköts upp, vilket gav utrymme för mer debatt – en seger för en ny sorts ”nödsituationspolitik”.

Naomi Klein.

Här i Kanada är politiken avgjort mindre Youtube-vänlig – men den har ändå varit förvånansvärt händelserik. I oktober vann det konservativa partiet det nationella valet på ett oambitiöst program. Sex veckor senare fann vår konservativa premiärminister sin inre röst och lade fram ett budgetförslag som tog ifrån offentliganställda deras strejkrätt, avskaffade statliga bidrag till politiska partier och som inte innehöll en enda ekonomisk stimulansåtgärd. Oppositionspartierna svarade genom att bilda en historisk koalition som endast hindrades från att överta makten genom ett abrupt beslut om att tillfälligt upphäva parlamentet. De konservativa har nu återkommit med en reviderad budget: högerns politiska favoritförslag är borta, och budgeten är i stället fullmatad med ekonomiska stimulansåtgärder.

Mönstret är tydligt: regeringar som svarar på en kris som har skapats av den marknadsliberala ideologin genom att ännu mer rättroget följa samma ideologiska program blir inte långlivade. Som de italienska studenterna nu har börjat ropa på gatorna: ”Vi tänker inte betala för er kris!”

FAKTA

Översättning: Tor Wennerberg

Artikeln har tidigare publicerats i The Nation.

Naomi Klein