ÅSIKT

Falsk matematik

Lars Ilshammar & Daniel Suhonen om räknetricket som tar död på de svenska kulturinstitutionerna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Björn Lindahl
Anders Borg, finansminister. (Bilden är ett montage.)

Staten har aldrig varit så rik som i dag. Ändå breder nyfattigdomen ut sig. När den ekonomiska resurskampen tycks avskriven redan från början återstår ett patentmedel för den kulturbyråkrat som vill demonstrera handlingskraft: blanda och ge. Finns inga ökade resurser att fördela kan man i alla fall bygga en karriär på smarta eller mindre smarta omorganisationer.

Kulturutredningen som i dag avger sitt betänkande är ett föredömligt exempel. När nyheter från utredningen läckt eller läckts handlar det nästan enbart om att stuva om i ett statligt organisationsschema. Tre ”supermyndigheter” ska ersätta dagens 24 myndigheter på kulturområdet, har man tydligen tänkt.

Utredningen är alltså på väg att leverera ett svar, men tycks ha glömt eller förträngt vad som borde ha varit frågan. Bara från ett ultrasnävt departementsperspektiv kan väl antalet museer och andra kulturmyndigheter framstå som ett dominerande politiskt huvudbry?

Att försöka styra över 24 ostyriga och bråkiga myndighetschefer med god tillgång till landets kultursidor, är naturligtvis ingen rolig syssla för en kulturminister. Hur mycket enklare vore inte det livet i departementskorridorerna om de ostyriga myndigheterna kunde klumpas ihop till bara en eller två?

Utredningen demonstrerar så långt en föredömlig lyhördhet uppåt. Men vilken kulturinstitution eller -utövare skulle instämma i beskrivningen att en rejäl omorganisation är vad som i första hand krävs för att livet ska bli bättre? Faktiskt ingen som vi har mött. Man har i regel helt andra bekymmer.

Vad är då kärnproblemet? Enligt vår uppfattning: den giftiga blandning som uppstår när personal- och lokalintensiva verksamheter inte får full kompensation för pris- och löneökningar.

Låt oss förklara: den så kallade pris- och löneomräkningen ska hålla statens myndigheter skadelösa för inflationen. Omräkningen görs numera enligt en formel som utgår från lönekostnaderna för industritjänstemän under de senaste två åren. Sedan görs avdrag för hur mycket produktiviteten i den privata tjänstesektorn ökat.

Resultat: de statliga verksamheterna får inte full ersättning för sina kostnadshöjningar, vilket antas göra dem mera taggade för rationaliseringar. Klarar man inte att arbeta effektivare återstår sedan bara att spara bort verksamheter.

Denna matematik uppfanns i finansdepartementet under Göran Persson och övertogs, med tacksamhet kan man gissa, av Alliansen.

Konsekvens: samtidigt som staten de senaste åren har gjort stora överskott är många myndigheter – inte bara inom kulturområdet – hårt pressade och deras anslag räcker till mindre och mindre.

För 2008 var pris- och löneomräkningen bara 0,78 procent, medan priser och löner i verkligheten steg med omkring 3 procent. Drygt två procent av verksamhetens budget måste alltså effektiviseras eller skäras ner. Ackumulerat över tiden blir resursgapet snabbt tvåsiffrigt.

Från finansens horisont handlar det om ett genialt system som de senaste femton åren trollat bort ordet nedskärning ur vokabulären. Det handlar ju om en automatisk och nästan osynlig årlig bantning av anslagen.

Systemet har förutom att det osynliggör en långsam nedmontering också gjort det möjligt för politiker på olika nivåer att leka Messias: plötsligt kan dessa goda människor skänka små tillägg, vilket då kallas satsning, fast denna så kallade satsning långt underskrider vad den lyckligt lottade institutionen hade behövt för att bara behålla den verksamhet man har.

Oftast åläggs dessutom institutionen nya uppgifter, i samband med ”tillskottet”, vilket renderar nya kostnader och inte alls den nödvändiga kompensation som behövts. Protester mot tilldelningen kan lätt avfärdas som vanlig gnällighet, eller rent av som försök att legitimera terapiverksamheter som ingen längre efterfrågar.

Först efter några år blir glappet mellan resurser och behov kännbart och synbart. Då är det ofta för sent att rätta till skevheterna i systemet. Detta är kärnan i vår tids största kulturpolitiska problem. Det gäller för museer och bibliotek, men också kulturtidskrifter, fria grupper och institutioner av olika slag.

I hela den sköra väv som det svenska kulturlandskapet utgör, finns dessa noder, som genom 1974 års kulturpolitik fick ett stödsystem. Deras problem är i huvudsak inte den gamla organisationsstrukturen utan den ekonomiska nedmontering som ägt – och äger rum. Men i stället för resurser föreslås omorganisering: upp och hoppa! Som att ordinera en patient med blodbrist att börja motionera.

Lägg till den hyrespolitik med så kallade ”marknadshyror” och enpensionsuppgörelse som vältrar över orimliga kostnader på kulturinstitutionerna så avslöjas en stat som har blandat en giftbägare som garanterar långsam svältdöd för kultur- och minnesinstitutionerna. Och håller bångstyriga kulturarbetare sysselsatta med annat än kulturarbete. På vilken nivå och under vilket namn utsvältningen sedan administreras har förstås mindre betydelse.

Bakom kulturutredningens stora ombyggnadsplaner fortsätter nu de bakomliggande nedskärningarna av kulturen, den långsamma och matematiska urgröpningen av resurser som genererar otrygghet och rädsla – och – tystnad. Inför denna verklighet gör utredningen som när man möter en hemlös: blundar eller tittar åt sidan.

Vi kan inte nog understryka hur fundamentalt det är att kultur- och minnesinstitutioner, som redan från början brottas med otillräckliga resurser och inte heller kan rationalisera sin verksamhet hur som helst, inte utsätts för några ytterligare avmagringskurer.

En ny kulturpolitik börjar därför med att återställa full kompensation för pris- och löneomräkningar. Det är dags för en kulturpolitisk debatt som också vågar se de materiella betingelserna för en levande och blomstrande kultur. Kulturpolitik handlar, liksom all annan politik, om resurser och fördelning.

Lars Ilshammar
Daniel Suhonen