ÅSIKT

Lajbans Bach

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Laibach skakar om Bach

Laibach (den tyska benämningen på Ljubljana) bildades 1980, mitt i synthvågen, men har alltid varit udda. Skyhöga konstnärliga pretentioner, ironiska totalitära budskap och politiska ambitioner har skiljt ut dem. De känns egentligen ungefär lika skeva i förhållande till tidsandan nu som för 20 år sedan. Själv älskar jag deras obetalbara covers – den som inte har hört Laibach avtäcka masskulturens indoktrinära potential i Beatles Get back saknar en viktig pusselbit i sin musikaliska utbildning. Svårare har jag för vissa av de ideologiska strömningar som sipprar från konstkollektivet Neue Slowenische Kunst, där Laibach ingår. Den så kallade retrogardismen, till exempel, ter sig konservativt romantisk och antimodern. Och att parasitera på det man vill kritisera är inte oproblematiskt: hur länge och skickligt kan man hänge sig åt fascistoid estetik, innan ironin börjar te sig som en pliktskyldig brasklapp?

Nu turnerar Laibach sedan ett par år med sin version av Bachs välkända Die Kunst der Fuge. Performance och installationsshow betyder två videoskärmar med grafiska formationer i olika färger, Bachs huvud som blomblad och en myra. Mot slutet dyker de obligatoriska hakkorsen upp, som en trött självimitation.

Men som konsert är det storslaget. Den sobert kontrollerade Bach får sig en rejäl duvning i den datorkopplade Laibach-maskinen. Fugans variationer manglas genom skamlös sentimentalisering – tänk Jean-Michel Jarre möter Dana Dragomir, stenhårda industrirytmer och något som otroligt nog liknar James Last-jazzig muzak. Underhållningsvärdet är högt, och då ska man beakta musikernas seriösa stenansikten. De motsvaras av den till största delen manliga publikens dito. Här rör sig ingen i takt.

FAKTA

Konsert » Kunst der Fuge

Laibach: Luka Jamnik, Iztok Turk, Janez Gabri?, Sašo Vollmayer, Ivan Novak

Var: Storan, Göteborg

Malin Krutmeijer