ÅSIKT

Därför fastnar jag för Linda Rosings dejtsåpa

Åsa Linderborg:

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I tisdags sände Kanal 5 första avsnittet av ”Den rätte för Rosing”. Det var inte sämre än andra dejtingprogram. ­Linda Rosing stod där utan charm och humor, som sina kollegor i de amerikanska motsvarigheterna, och valde bland män lika ordknappa som friarna i ”Dummerjöns”. Kvar blev en muskelbyggare, en sugardad, en sjungande toker. Typer som känns igen och som säkert blir osams redan till nästa avsnitt.

”Skräp-tv”. Ja, ja. Hela burken är full.

Det påstås att sån här ”skit” bara visas i ­reklamkanalerna, men häromdan såg jag ett program där människor på ett hälsohem bajsade i ett durkslag och sen diskuterade avföringen med varandra. Det var gjort av BBC, som även exporterat succéer om feta och fula, om såna som inte kan klä sig rätt, städa ordentligt, ta hand om sina barn eller tillfredsställa sin partner i sängen.

Dokusåpan som genre avfärdas som ”konstruktion” och därmed ointressant. Men ingen som ser ”Den rätte för Rosing” kan känna sig lurad, alla fattar att det inte går att finna kärleken på det viset. (Undantaget är Trista i ”The Bachelorette”, som faktiskt gifte sig och fick barn med sin präktiga brandman.)

Linda Rosing.

Rosing kommer säkert med en säsong två till hösten, lika singel som tv-karriären kräver. Precis som Tila Tequila – som däremot själv blev lurad i sin bisexuella show, när den lesbiska tjejen hon valde kom på att hon nog inte var så lesbisk. Det hade vi som tittare redan räknat ut.

Det finns en miljard viktigare saker att göra än att se sånt här och ändå tittar vi. Det är en myt att publiken endast består av okultiverade Tabitor, tittandet är spritt över klasserna. Motvilligt och helst i hemlighet fångas också den som är van vid mer avancerad kultur, eftersom programmen erbjuder både underhållning och undersökningar om den underklass man fruktar mest av allt.

Dokusåpan lär oss något om det sociala spel alla tvingas till, som är mer strukturellt än mobbning av enskilda. Alla är rädda att bli petade på jobbet och i plugget. Linda Rosing, i det här fallet, är chefen som befordrar dig eller ber dig fara åt helvete. Störst chans har den som inte tar för mycket plats, som är för egensinnig eller som opponerar sig.

Man kan till och med lära sig något om relationen mellan män och kvinnor. På Kanal 5 går just nu ”Age of Love”. Mark, 30 år, ska välja bland en grupp tjugo­åriga tjejer och en grupp kvinnor 40+. Tjugoåringarna är bekymrade hur de ska behaga honom, medan fyrtioåringarna tycker att mannen har bevisbördan. Han har roligare med de äldre, som också är mer solidariska mot varandra än de yngre, som gärna kallar alla ”subbor”.

Dokusåpan är aldrig meningsfull, men knappast heller så meningslös som vi vill att den ska vara.