ÅSIKT

Försvara konsten!

Carl Tham om hur kulturutredningen borde ha sett ut

Foto: Petra Hellberg
”Utredningens engagemang för nya byråkratier skymmer de viktiga frågorna”, skriver förre utbildningsministern Carl Tham som vill se ett försvar för konsten och människors rätt att ta del av den. Bilden är från Teater Tribunalens uppsättning av ”Det kommunistiska manifestet” från förra året.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Lotte Fernvall
Kulturministern.

Kulturutredningen meddelar till allas överraskning att världen förändrats sedan 1970-talet. Men kulturpolitiken har förblivit densamma, anses det. Verkligen? Samma mål – i stort sett – ja, det är sant, och det finns goda skäl för det: de är bra och kloka. Men de har självfallet inte stått i vägen för förändringar. Det är en myt att kulturpolitiken varit orörlig medan samhället rusat på. Men den är utredningens vacklande grund.

Utredningen har jagat en fantom: vad är det egentligen som behöver förändras? För att en förändring måste ske, det har ju kulturministern sagt gång på gång, visserligen utan närmare angivande varför eller hur, men likväl. Som man kunde befara har utredningen då kastat sig över administrationen, efter principen att tre stora myndigheter är bättre än många små. Det är nu inte så säkert och den som har den minsta erfarenhet av svensk statsförvaltning vet att sammanslagningar och stora organisationsförändringar är problematiska och kostnadskrävande. De bör bara genomföras om man övertygande kan visa dels vad som nu brister, dels vad som kan uppnås. Utredningen lyckas inte med någotdera. Huvudargumentet tycks vara att det är så knepigt för kulturministern att hålla reda på alla dessa myndigheter, ett motiv värdigt Blandaren. Just inom kulturområdet borde man i stället vara särskilt varsam med centralisering och onödiga byråkratiförändringar som kostar pengar.

Förslagen innebär att konstnärernas inflytande försvagas. Man bryter därmed mot en förnuftig huvudtanke i kulturpolitiken, nämligen att ge de konstnärligt aktiva en betydande makt över hur resurserna utnyttjas. Vad är konst, vad är kvalitet? Konstnärer brottas ständigt med den frågan, ett evigt ifrågasättande och prövande av vad man själv håller på med, i ett symbiotiskt förhållande till kritiker och publik. Kulturpolitiken har byggt på att politikerna håller sig borta från denna brottning och att konstnärer själva får ta ansvar. Det har fungerat väl, i stort sett. Gränserna flyttas hela tiden, nytt bryter igenom det gamla.

Att begränsa konstnärernas inflytande och ta bort kvalitetsmålet, med hänvisning till att det är så svårt att fastställa vittnar om brist på respekt för konsten och konstnärerna.

Utredningen föreslår att statliga resurser ska föras över till landsting eller regioner där man ska besluta om dess användning. Men ändå inte: besluten ska föregås av ett vidlyftigt förhandlande med staten, pappersflöden, rapporter och utvärderingar i en enda evig ström. Vad vinner kulturlivet med denna exercis? Något svar på den frågan ges aldrig – den ställs inte – men förslagen garneras med mycket tal om det civila samhället som nu ska piggas upp. Det förblir oklart om utredarna egentligen vet vad de menar med detta ofta missbrukade begrepp men de vill kanske ge en air av filosofi åt tämligen triviala förhållanden.

Det finns med andra ord massor av organisationer och eldsjälar runt om i Sverige som ordnar och vill ordna kulturaktiviteter. Är de missgynnade i förhållande till andra delar av kulturpolitiken? Det stöds inte av statistiken. Anslagen till exempel till folkbildningen som ju står för stor del av dessa kulturaktiviteter håller i stort sin ställning. Men självklart skulle mycket mer kunna göras, ambitionerna går långt utöver resurserna – men varför ska staten betala det och genom invecklade förhandlingar ändå bestämma hur medlen ska användas? Det är väl just sådant som bör finansieras och bestämmas på regional och kommunal nivå.

Staten bör liksom hittills stå för en betydande del av kostnaderna för kulturell infrastruktur runt om i landet (teatrar, musik, museer, etc) där de statliga anslagen i varierande grad matchas av regionala och kommunala anslag. Staten kan och bör öka stödet, men i utredningen får man inget svar på frågan om hur stora behoven är och vad mer som borde göras.

Utredningens engagemang för nya byråkratier skymmer de viktiga frågorna. Nu kommer hela Kultursverige sitta lutade över allehanda administrativa påfund för att försöka avvärja de värsta absurditeterna.

Men en kulturutredning värd namnet hade i stället gjort avstamp i ett försök till bestämning av hur det står till med konsten i Sverige i dag och vad som hänt sedan det förra kulturbeslutet togs för dryga tio år sedan. En sådan analys hade visat att det helt överskuggande problemet är bristen på pengar i förhållande till mål och ambitioner. Utredningen får inte föreslå ökade utgifter men den kunde med en smula kurage och civil olydnad (se där ett litet civilt samhälle) ha gjort en kartläggning och prioritering av nödvändiga resurstillskott. Då hade politiker och Kultursverige fått underlag för en debatt om vad som i dag är kulturpolitikens centrala fråga: resurserna.

Utredningens byråkratiska ansats skymmer också den ideologi som utredningen trots alla dessa trycksidor aldrig riktigt vill göra tydlig. Den är en återklang av vad som till äventyrs tänks av de politiskt ansvariga. Ett vidlyftigt kulturbegrepp, kulturen som en sorts mädchen für alles men särskilt för näringslivet och kommunala tillväxtplaner, inga kvalitetskrav, konstnärer som företagare, längtan efter näringslivssponsring och skattelättnader –allt pekar i samma riktning: en sorts kommersialiserad trevlighets- och tillväxtkultur där den seriösa konstens villkor och människors tillgång till konsten blir en marginell fråga, inte en huvudsak.

I det perspektivet blir avskaffande av målet att kulturpolitiken ska motverka ”kommersialismens negativa verkningar” logiskt även om det säkert är ett beställningsarbete åt den politiska överheten. Att just i dag förneka att kommersialismen kan ha negativa verkningar är onekligen djärvt men också förutan dagens kapitalistiska katastrof formulerar det gällande målet en gammal insikt: det offentliga stödet är ett värn mot den dominans, sortering och likriktning som marknaden skapar. Kulturekonomin måste alltid vara en blandekonomi med en stark offentlig part.

Med tanke på de politiska uppdragsgivarna vore det kanske att begära för mycket att utredningen skulle ha levererat ett kraftfullt försvar för den offentliga kulturpolitiken i stat och kommuner och behovet av offentliga rum som är utanför marknadens oerhörda makt och anspråk. Men det är ett sådant försvar som nu behövs, efter alla dessa år av allt starkare marknadstryck. Också den offentligt finansierade konsten ska nu bedömas efter publiksiffror och företagsekonomiska resultatsystem med Riksrevisionen som konstlivets domare eller kanske snarare Ingenjör Planertz.

Vi skulle ha behövt en utredning som gav ett rakt och oblygt försvar för konsten och konstarvets civilisatoriska roll, för människors rätt att utan stora kostnader kunna ta del av den och konstnärernas rätt till en rimlig levnadsnivå.

Carl Tham.

Också ett försvar mot den sortens antielitism som i lömsk demokratisk förklädnad återfinns både i utredningen och här och var i debatten. Konstlivet berör bara en elit, heter det. Ja, än sen då? Kulturens elit är i själva verket bra mycket större än vad många vill tro och skulle kunna vara ännu större. Men den är en elit som är öppen för alla som vill anstränga sig en smula, som vill ta reda på vad konsten har att säga, som vill utforska de känslor och stämningar den väcker. Att försvara dessa möjligheter borde vara en självklarhet för demokratiska politiker. Kanske är det så, vi får se.

Carl Tham, samhällsdebattör, utbildningsminister 1994-1998