ÅSIKT

Hur älskar en feminist?

Isabella Varricchio om Marguerite Duras och ogarderad kärlek

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Illustration: HANNA WIESLANDER

Har ni läst Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras? Om mötet mellan Lola Valerie Stein, hennes ungdomsväninna Tatiana Karl och Jacques Hold, Tatianas älskare som mot slutet i stället blir Lolas. Så som oftast hos Duras är det knappast det yttre händelseförloppet som står i centrum, bokens mest märkvärdiga situation är förlagd till en bal tio år tidigare då Lola tvingades bevittna sin dåvarande pojkväns otrohetsaffär. Denna scen förföljer karaktärerna och läsaren boken igenom och misstänks ligga till grund för Lolas påstådda vansinne.

Duras är passion och lidelse, genomborrande blickar, ord som kräver, som plötsligt skriker och förgör. Duras är allvar och intellekt, ibland humoristisk men aldrig ironisk. Hennes texter rymmer på samma gång olidlig hetta och bitande kyla och försätter läsaren i ett ambivalent tillstånd. Inför den känsliga läsaren är hon fullkomligt hänsynslös.

Man tror först att lidelsen ligger i själva berättandet, de ändlösa omtagningarna, minnen och stämningar som aldrig får vara ifred, aldrig får vila. Det är ett grymt sätt att plåga sina karaktärer på, att surra fast dem intill gnistrande spänningsfält och därigenom driva dem till desperation eller apati. Därefter får man känslan av att det är Lolas, Tatianas och Jacques egna fel att de brinner. De har själva hejdlöst gått in i utsattheten, och texten försöker spinna en skyddande hinna mellan dem genom att stundtals vara distanserat registrerande, nästan frånvänd. Och i de passager där både karaktärerna själva och språket är intensiva och skamlöst intima hörs ekot av den totala kontrollförlusten. Vansinnet?

Vi slutar aldrig läsa Duras, hon tycks ständigt aktuell och uppskattad. Många attraheras tydligen av dessa känslomässiga sammandrabbningar, den smärtsamma lidelsen som långsamt kramas ur den enkla intrigen. Men vad händer utanför hennes texter? Är verkligheten, låt säga Sverige, den åttonde mars 2009, i förhållande till Duras romaner någonting helt annat? Jag menar: Hur, i dag, älskar en självständig kvinna besinningslöst, med sig själv som insats? Hur älskar en feministisk kvinna? Vad händer om hon försöker älska som Duras låter Lola och Tatiana göra?

Det finns problem. Att älska innebär, å ena sidan, att vara lyhörd, kompromissvillig, oändligt givmild. Å andra sidan finns en uttalad feministisk ståndpunkt som hela tiden poängterar det motsatta: att aldrig ge efter, att inte anpassa sig, att äntligen, som kvinna, få tänka på sig själv i första hand. Och på ett sätt är det bra, förhoppningsvis krossas äntligen envisa föreställningar om att kvinnor till naturen skulle vara mer ömsinta, mer omhändertagande och frivilligt självuppoffrande. Men någonting går också förlorat: generositeten som är nödvändig för all form av solidaritet och gemenskap. Ja, för alla de relationer som, precis som Simone de Beauvoir skriver i Det andra könet, vill undvika en herre kontra slav- (kvinnan) position.

Genom generositeten sker erkännandet av den andre och det är genom den som människan, mäktigt uttryckt, övervinner sig själv. Men generositeten måste självklart vara ömsesidig, för att kunna ge frihet måste man samtidigt få den. De Beauvoir beskriver erkännandet av den andre som en ständig kamp inom subjektet, det kommer inte av sig själv. Kampen tänker jag främst handlar om mod. Att ge innebär att ge upp en del av sig själv.

Det finns ett fantastiskt engagemang inom den feministiska rörelsen: passion, innovation och vilja till förändring. Men den mellanmänskliga kärleken som de Beauvoir talar om – den mellan konkreta och inte bara generaliserade, abstrakta, andra – den kärleken glöms ofta bort.

Vissa kvinnor lär sig att älska som Duras romankaraktärer. De förälskar sig i män och blir gruvligt besvikna, kontakten blir lika hård som när ett rått ägg träffar ett marmorgolv, lika tom som när man vänder sig själv ut och in framför blinda ögon. Somliga kvinnor förälskar sig i andra kvinnor, men vågar eller vill inte ta steget ända ut. Det stannar vid vänskap. Fin och vacker, men ständigt hotad, av något annat, en mer ”äkta”, intensiv och tryggt förutsägbar kärlek.

Kvinnor förälskar sig i musik, litteratur, konst, politiska rörelser. Inget fel i det, men ändå någonting helt annat än att älska en annan person – ett förhållande till snarare än ett förhållande med. Duras. Jag tror att det var så hon älskade. Fullt ut endast i skrivandet, i relationen till sina historier och karaktärer. Hur kanaliseras övermäktig passion på säkraste sätt om inte genom den egna skapelsen? Passionen vaknar i hjärtat, utanför fiktionen, men får bara leva ut inom den. Där den stiliseras och konserveras, värmen och kylan tillåts ibland bli till ren lek och effekt. Vi kan till och med skratta åt det. Det är inom oss, fast på avstånd.

–?Du talar om livet som om en bok, sade Tatiana.

Relationen mellan Duras och kvinnorna måste ha varit komplicerad. Hon håller dem alltid en bit ifrån, blir aldrig fullt ut en allierad. Vänskapen mellan Lola och Tatiana kretsar oavlåtligt kring män: den svekfulla pojkvännen, deras nuvarande makar och älskaren. Och genast, som en självklarhet, offrar de varandra då rivaliteten om Jacques Hold uppstår. De kasserar en vänskap som läsaren förstår har varit, och kanske ännu skulle kunna vara, innerlig och betydelsefull. Förberedelserna inför deras återförenande möte är för Lola minutiösa:

”hon hade valt en vit klänning för att Tatiana lättare skulle känna igen henne; det var vid havet, mindes hon, i T.Beach som hon hade sett Tatiana sista gången, det var tio år sedan och den sommaren var hon alltid klädd i vitt, eftersom en vän ville det.”

När de sedan faller i varandras armar, ser på varandra, smeker varandra, ännu en gång lockas att älska varandra, är det sorgligt att tänka på hur det kommer att sluta. Jag blir ledsen, å deras, å Duras, å mina och alla andra kvinnors vägnar. Och jag tänker på hur Duras älskar sina karaktärer, inte som personer utan just som redskap för fiktionen, som utsmyckade symboler för passionen man ständigt trängtar, men aldrig förmår att leva på riktigt. Den stannar på boksidorna och blir underbar litteratur. Men når aldrig utöver det.

Att uppslukas av den feministiska rörelsen kan innebära ett avståndstagande som inte bara omfattar den patriarkala strukturen och förtryckande män utan också andra kvinnor. Alla handlingar blir uttryck för en viss ideologisk ståndpunkt, även inom ens relationer till närastående och älskade systrar. Det politiska och, som i Duras fall, det estetiska får komma tätt inpå, men inte de enskilda, verkliga personerna.

Att stå nära någon och samtidigt vara oberörbar, autonom, är en omöjlighet. Alla borde veta det. Duras visste säkert. Men att släppa taget om den andre är att göra sig själv bottenlöst ensam och utsatt. Det är en självdestruktiv feministisk strategi. Dem man vill älska, måste man älska ogarderat. Det är bara genom den generositeten man möjliggör sin egen och andras frihet.

FAKTA

Isabella Varricchio är författare. Hennes första roman, Pioner, utkom i januari.

Isabella Varricchio