ÅSIKT

Stenhård

Pia Bergström älskar Joan Didions blixtrande sarkasmer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Amerikanska författaren Joan Didion (född 1934) har skrivit fem romaner och flera ­essäsamlingar. ”Bönbok för en vän” kom 1977 och året därpå i svensk översättning för första gången.Foto: AP

Självbedrägeri. Ett bra ämne för en roman. Egentligen alla romaners ämne.

I Joan Didions Bönbok för en vän, som kom på svenska redan 1978 men nu ges ut på nytt av Atlas, berättar 60-åriga Grace om sin sons älskarinna Charlottes tragiska liv och död. Grace antar att Charlotte själv hade valt att kalla sin historia för ”passionsdrama”.

Grace är änka till presidenten i Boca Grande, ett fiktivt centralamerikanskt land påminnande om Costa Rica eller El Salvador, dit Charlotte kommer som ”turist” efter att ha lämnat sin andre make för sina förste galne make och sen flytt från honom också. Hon hittar genast till den lilla societetens träffpunkt Jockey Bar.

Grace är långsamt döende i cancer. Hennes liv kan definitivt ses som mer ”lyckat” än Charlottes. Båda är universitetsutbildade och kommer från liknande välsituerade familjer i Kalifornien, och det som skiljer är det man hela tiden vill förstå. Grace, inser man direkt, är beräknande och eftertänksam, medan Charlotte, vacker, skör, med exklusiva men lite trasiga kläder, kallad ”en norteamericana hora” av Graces rivaliserande svågrars fruar, har valt att ”drömma sitt liv”.

Det är en stenhård roman om två kvinnor som utnyttjar sin faktiska frihet på olika sätt. Hemingway är sentimental i jämförelse. Jag både fattar och inte fattar varför Didion, trots att fyra av hennes svinbra, sofistikerade böcker redan kommit ut i Sverige, ändå var så okänd här när hon slog igenom med sin självbiografiska sorgebok Ett år av magiskt tänkande.

I den här romanen finns inte någon möjlighet till enkel identifikation eller moraliserande eller ens till partitagande för någon ”rätt” sida vare sig det gäller revolutionen som bryter ut i Boca Grande eller annat. Stilen är överseende, totalt illusionslös och avgrundssvart. Inte alla gillar sånt. Jag skulle nog inte ha gjort det 1978. Nu älskar jag det – replikskiftenas blixtrande sarkasmer, särskilt mellan make ett och make två, den antropologiska precisionen i tillbakablickarna på Charlottes tidigare liv. Inget är som det ser ut att vara – alltid värre.

Till exempel födde Charlotte, på resan som slutade i Boca Grande, ett barn med vattenskalle som dog efter två veckor i en taxi utanför Mérida i Yucatan. Och sanningen om hennes ”försvunna” 18-åriga dotter är att hon är efterlyst av FBI för att ha slängt in en bomb i Transamericahuset i San Francisco tillsammans med fyra ”vänner”, varefter de kapade ett plan, landade det i Utah och gick under jorden.

Graces svala, sparsmakade vittnesbörd om Charlotte påminner om den sorg blandad med sadism man som kvinna kan känna inför bilderna av en älsklig Marilyn Monroe. Redan på första sidan konstaterar Grace, i

säkerhet utomlands men på sitt yttersta, att Charlotte sköts med flera olika kulor i ryggen på Estadio Nacional men att hon ”dog hoppfull”.

Jag kommer att tänka länge på de här två kvinnorna.

FAKTA

Prosa » Bönbok för en vän

Joan Didion

Övers. Brita Dahlman

Atlas

Pia Bergström