ÅSIKT

Starkt om kärleken till en missbrukande mamma

Foto: Ralf Bergman
Sofia Rapp Johansson (född 1980)
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En av de starkaste scenerna i Sofia Rapp Johanssons nya bok, Tills skulderbladen blivit vingar, utspelar sig i ett badrum. Den lilla flickan Fija har nyss ”fritagits” från ett av många kylslagna och våldsamma familjehem av sin mamma. De ska fira sin förening genom att bada tillsammans. Ur Fijas perspektiv berättas med förtjusning: ”Vi stänger och låser dörren. Hon vrider på kranen ovanför badkaret. Åh! Det betyder att vi ska bada. Jag tycker det är så mysigt att bada med henne. Hon brukar tända ljus och så får man ha så mycket skum i vattnet som man vill!”

Strax därefter blir mammans intention tydlig. Hennes plan är att injicera heroin, och Fija beordras att sjunga så högt att Rickard, mammas sambo, inte blir misstänksam. Medan mamman mekar med sina verktyg, sitter den lilla flickan ensam i badet. Hon sjunger för allt vad tygen håller den enda sång hon kommer på: ”Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp – sörru. Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp – sörru. Jag vill bo...” Sedan sitter hon kvar länge i det kallnande badvattnet.

Precis som i Rapp Johanssons förra bok, debutdiktsamlingen Silverfisken, berättar Tills skulderbladen blivit vingar om en barndom som dikteras av missbruk, sexuella övergrepp, vanvård och våld. I debuten hade diktjaget tillgång till flykt- och fantasigestalten ”Silverfisken”, en sorts persona som jaget iklädde sig i samband med att hon utsattes för sexuella övergrepp. I romanen finns ”Fija med Knuff”. Hon är en gestalt som både kontrollerar, tröstar, förnedrar och leder Fija på villo- och upprorsvägar. En fantasifigur som står Fija och hennes tre yngre syskon närmare än någon fysiskt verklig vuxen människa. Knuff följer dem längs deras kringelkrokar mellan familjehem, barnhem och det hem som mamman förmår upprätta åt dem.

När Rapp Johanssons prosa glöder som mest erinrar den om Beate Grimsruds. De har båda skrivit fantastiska böcker ur ett perspektiv som språkligt lyckas gestalta barnets sinnliga verklighet. I Rapp Johanssons fall: närmast en barnets sinnesknutna overklighet.

Det tunga och smärtsamma materialet i Tills skulderbladen blivit vingar hanteras med en häpnadsväckande lätthet. Och något oväntat sker: trots allt våld, alla svek och nederlag, är det bokens gestaltande av kärlek som dröjer sig kvar. Fijas kärlek till mamman och omsorg om sina syskon. Det är en kärlek som ännu hoppas allt. Den är allt annat än naiv. Den vet att barn måste älska sina föräldrar för att inte riskera att dö. Men den anar också att barn kan riskera att dö om de älskar sina föräldrar.

Det är en kärlek som växer mellan saknad och längtan. Så viskar flickan när hon huttrande stigit upp ur badet: ”Mamma! Mamma vakna nu! Visst ska vi flytta ihop och bli den bästa familjen som nånsin funnits? Visst då

mamma? Jag ruskar henne lite hårdhäntare tills hon vaknar”.

FAKTA

Prosa » Tills skulderbladen blivit vingar

Sofia Rapp Johansson

Albert Bonniers Förlag

Hanna Hallgren

ARTIKELN HANDLAR OM