ÅSIKT

Mitt liv som Susan Sontag

Jenny Tunedal om varför hon dras till författarnas dagböcker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Den amerikanska författaren Susan Sontag avled 2004, 71 år gammal. Nu finns hennes dagböcker från 1947 till 1963 samlade i boken ”Reborn”. Foto: AP

Själva ordet ’dagbok’ gör mig deprimerad”, skriver Lyn Hejinian i Mitt Liv (översättning Niclas Nilsson). Själv är jag ambivalent. Tanken på att i skrift dokumentera mitt dagliga liv känns ungefär lika lockande som att varje kväll bindas fast mitt emot en spegel. Men om det före ordet ”dagbok” står till exempel Sylvia Plaths, eller Joyce Carol Oates, eller Virginia Woolfs eller Susan Sontags eller En dramatikers, rusar jag dit. För hemligheterna, kärlekarna, sorgerna, metoderna, men kanske mest av allt för de gråskimrande vardagarna. Och för språket som inte är litteratur, utan något annat. Sanning, kanske. Eller konsekvens.

Som i den amerikanska författaren Susan Sontags nyutgivna dagböcker med den passande titeln Reborn. På julafton 1959 skriver hon med glasklar blick på sig själv och världen: ”Min önskan att skriva är förbunden med min homosexualitet. Jag behöver författaridentiteten som vapen, för att möta det vapen som samhället riktar mot mig.”

Sontags dagböcker från åren 1947–1963, som hennes son David Rieff nu redigerat och kommenterat, är sällsamma. Hon som skriver är så ung och hungrig, så briljant. Diamanthård, men ändå med ett blödande, bultande hjärta. Modet och passionen omfattar både läsande, skrivande och älskande.

I sin stränga vildhet minner Reborn inte om några andra så kallade litterära dagböcker, men jag känner igen mitt hisnande sug efter mer. Författares dagböcker är oemotståndliga. Liksom kopplingen mellan liv och verk; fascinerande och problematisk, vidgande och begränsande, ofrånkomlig. Men det lockande i att läsa älsklingsförfattares dagböcker är inte främst att leta biografiska ledtrådare till deras verk. Det handlar nog snarare om att få lov att betrakta en människa genom det raster som hennes böcker utgör. Att se en skrivande sitta och skriva i skuggan av sig själv. Liksom på nära håll.

Den 28 juli 1914 skriver Franz Kafka: ”Alltmer oförmögen att tänka, att observera, att dra slutsatser, att minnas, att tala, att delta i livet, jag håller på att förstenas, den slutsatsen måste jag dra.” Metamorfosen pågår; människa blir sten, hård, skal. Dagböcker 1914–1923, som i vinter kommit ut i ny översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren, är ett enastående Kafkaverk inifrån första person. Här finns den klara vackra prosan med sina överraskande syntaktiska vändningar, berättarens skarpa iakttagelseförmåga, gestaltningen av existensen som ett ensamt irrande genom ett hårt, oöverblickbart och nyckfullt system. Vanmakten, rädslan och humorn. Samtidigt är det här naturligtvis en helt annan bok – ­både mer sluten och mer sprucken än någon av romanerna. Ibland är övergångarna mellan dagboksanteckningar och litterära utkast helt sömlösa. Ibland är det svårt att veta vad som är vad: ”Han har en känsla av att han genom att leva står i vägen för sig själv. Detta hinder anför han sedan som bevis på att han lever.”

Kafka är inte ensam om att uppleva själva levandet som ett hinder. Den 5 december 1919 skriver Virginia Woolf: ”När mina tankar, av oro eller någon annan anledning, avleds från att skärskåda tomma papper, blir de som ett vilsegånget barn – som irrar runt i huset, och sätter sig på trappsteget och gråter.” Det är bara en av många dagar då hon sörjer att hon inte får och kan skriva mer, längre och bättre.

Virginia Woolf, Sylvia Plath och Marguerite Duras har alla vittnat om slitningen mellan liv och skriv. (Gertrude Stein har det inte, eftersom hon både hade mycket pengar och Alice B Toklas.) Att hela tiden tvingas leva – tjäna pengar, socialisera, uträtta ärenden, vara trevlig och hel och ren – men längta efter att skriva. Eller att inte klara av att skriva och därför fastna i levandet och/eller i depressionen. Tudelningen är naturligtvis orimlig, gammaldags och föga konstruktiv. Men sorgligt lätt att känna igen och inte minst av ekonomiska skäl en realitet för de flesta författare.

Hos Sontag är den där sprickan inte alls lika djup. Hon har ett ärende med sitt liv, utöver skrivandet. Redan när hon som tonåring upptäcker San Fransiscos gaybarer, och börjar göra lika ambitiösa listor över homovärldens slanguttryck som över vilka klassiker hon ska läsa, är det tydligt att hennes kamp med sig själv och världen ska handla både om att bli en intellektuell och om att leva lesbiskt. Och när hon lämnar man och barn för Europa är det både sex och kultur hon längtar efter.

Men också hon skiljer på olika delar av sitt liv. Den 20 september 1962 skriver hon: ”Förståndet är en hora. / Mitt läsande är samlande, ackumulerande, ett lagrande inför framtiden, ett fyllande av nuets hål. Att ha sex och att äta är fullständigt annorlunda rörelser – njutningar för i egen rätt, i nuet – inte till för det förflutna + framtiden. Jag begär inget, inte ens minnen, av dem. / Minnet är testet. Det man vill minnas – medan händelsen eller erfarenheten pågår – är korrupt. / Att skriva är en annan rörelse, undantagen från dessa restriktioner. Urladdning. / Att betala av skulden till minnet.”

Motviljan mot att skriva dagbok handlar ofta om att slippa se och minnas: jag vet inte riktigt vad som hände. ”Jag minns inte riktigt vad jag sade/tänkte/kände. Vem jag var, alldeles nyss och tidigare.” Mot detta säger Sontag att dagboksskrivande inte alls handlar om att betrakta sig själv så som man är, utan så som man skulle vilja vara eller bli.

Jag tänker på min dragning till författares dagböcker. Förnimmelsen av närhet. Ett ganska perverst sätt att läsa, där beundran snurrar fortare, blir en virvel av identifikation. Enorma skillnader och avstånd suddas ut, det är en högspänd bävande läsart, ett underbart rus.

”Vad kan jag göra med den här dagboken. Boken är jag. Jag är boken. Men bara på det sätt jag ser mig när jag skriver den”, skrev Lars Norén i En dramatikers dagbok. Det går kanske att säga något liknande om läsaren. Att den där dagboken faktiskt också är om inte jag, så i alla fall i högsta grad min, och jag är dess jag. Men bara på det sätt jag ser mig när jag läser den.

FAKTA

Fler berömda författardagböcker

Jenny Tunedal

ARTIKELN HANDLAR OM