ÅSIKT

Tolstoj gömde dagboken i stöveln

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lev Tolstoj (även ­kallad Leo), 1828–1910. Nedan Jay Parinis ”Den sista stationen” om den ryske författaren.

Anna Achmatova fick ett utbrott när hon läste korrektur på sitt ”Poem utan hjälte”.

I?stället för ”du är en av mina dubbelgångare (dvojnikov)” råkade det stå ”du är en av mina dagböcker (dnevnikov)”.

Det var då hon skrek: ”Jag är väl ingen Tolstoj heller, med flera dagböcker att välja på. En som han visade för sin hustru och en annan som han hade i stöveln!”

Lev Tolstojs dubbla dagbokföring ligger till grund för den amerikanska författaren Jay Parinis bok Den sista stationen. En roman om Tolstojs sista år. Romanen har i hemlandet hyllats av kritikerna och blivit film med Helen Mirren i rollen som Tolstojs snokande hustru.

Att föra dagbok var ett kärt nöje för den ryska överklassen vid förra sekelskiftet. Tsaren själv gjorde det. Men för kretsen kring Lev Tolstoj var dagboken mer än bara ståndsmässigt tidsfördriv.

Med dagboken som vapen fördes kampen om Tolstojs arv. Hans hustru, dotter, förläggare, läkare, privatsekreterare – alla skrev de. Inte för att komma närmare sig själva, inte av terapeutiska skäl. De skrev för eftervärlden. Framtiden var en rättegång, dagböckerna – noga förberedda försvarstal.

På spel stod rättigheterna till Tolstojs verk. Vem skulle få dem: familjen med sin talrika barnaskara? Eller den radikale förläggaren Tjertkov, som avsåg att ge ut billiga utgåvor, så att bönderna hade råd med böckerna?

I Den sista stationen möter vi en Tolstoj som lämnat Krig och fred och Anna Karenina bakom sig. Han predikar ickevåldsprincipen, betonar att litteratur måste göra nytta, fördömer jakt och köttätande och uppmanar människor att avstå från både onödig konsumtion och fortplantning. Tolstovets, eller tolstojan, som det heter i Parinis roman, har blivit ett begrepp. Man vurmar för bondeklassen, praktiserar avhållsamhet och lever i kollektiv. Lev Tolstoj är föremål för en omfattande personkult.

Parini beskriver godset Jasnaja Poljana som en mänsklig kittel av girighet, paranoia, dubbelmoral och oändligt goda föresatser. Hemliga dagböcker förs, göms och stjäls. De är underrättelserapporter och handelsföremål snarare än själens speglar.

Jay Parini följer de autentiska dagböckerna mycket nära. Emellanåt undrar jag om Parini arbetar alls. Vad finns det att tillägga när händelser och dialoger redan är genomtröskade av så många målmedvetna, manipulativa dagboksförfattare? Konsten att göra urval är den stora, ofta förbisedda, konsten. Här visar Parini en oemotståndlig virtuositet.

Men när dagboken är nertryckt i lådan och nyckeln gömd i filtstöveln återstår verkligheten. Livet och historien. Bönder och arbetare som sluter upp bakom Tolstoj i hans kamp mot fattigdom och förtryck. De finns med på ett hörn i romanen.

Tolstoj dör 1910. Sju år senare abdikerar tsaren.

Nio år senare startar bosjevikerna en kampanj för allmän alfabetisering.

Inga-Lina Lindqvist