ÅSIKT

Tragedier i myskläder

Foto: Roger Stenberg
Sheraye Esfandyari, Magnus Roosmann och vibeke Oskal i ”Döden i Venedig”
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fosses sammansmältning av Sofokles tre tragedier, Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone, om förbannelsens väg från fäder och mödrar till söner och döttrar, spelas på en smal, vitmålad scentunga, lätt att när som helst falla av ifrån, ner i avgrunden. Inte särskilt högt över de balanserande människornas huvuden i den drabbade kungasläkten är något fantastiskt spänt. Ett tättvinnat, mycket prydligt ogenomträngligt nät av taggtråd. Inga revor eller oregelbundenheter erbjuder någon smitväg. Det enda som slipper igenom är en kall ridå av blötsnö som landar i håret.

En vacker och krypande enkel bild av ödet eller gudarnas lagar man på sin höjd kan förhandla med en stund, men aldrig undkomma, och som kastar skuggan av sitt rutnät över alla väggar. Där under pågår dramat som rakt berättar om Oidipus upptäckt, hur han söker sig till Kolonos vädjande om rum för den utstötte och till sist hur hans ädla, djärva dotter Antigone går under av kärlek till sin far och bror. Silkeberg har gjort de lidande mycket vanliga. I mjuka tröjor och jeans, under torrt motorvägsljus, kämpar de på förvirrat och förtvivlat, med heder, kvinnohat och det svåra i att ha makt och ändå böja rygg.

Hellre peststraff åt foket än en prestigeförlust för en konung. Särskilt Johan Lindell som den dryge och hjärtängslige kung Kreon är mycket bra på att i det längsta med ren arrogans och rockstjärnevirilitet försöka övertyga oss om att grymhet är ädelt och nåd ett löjligt nederlag. Den här lite vardagliga tonen öppnar diskret den klassiska texten för samtida tankar om flyktingar i bön om ett land att stanna och begravas i eller sanningen i att alla de kvinnor som vårdar och förlåter är mer konstruktiva hjältar än krigarna som hämnas och förgör.

Samtidigt förlorar tragedin lite på att bli så förmänskligad. Det är givande att se det som en hopplös släktfejd i snögloppet på en parkeringsplats. Samtidigt undrar man lite varför Zeus och Apollon klätt sina offer i myskläder och tänt alla lysrör i mörkret.

Jenny Teleman