ÅSIKT

Genialiskt om flickans möte med patriarkatet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: ulla montan
Den algeriska författaren Assia Djebar (född 1936) nämns ofta som kandidat till Nobelpriset.

I Assia Djebars självbiografiskt anlagda minnesbok Ingenstans i min fars hus utgörs varje litet kapitel av varsamma, nästan skulpterande cirkelrörelser kring en brännande punkt. Som i ”Cykeln” där barnet, Fatima, tillsammans med en fransk pojke håller på att lära sig att cykla på familjens bakgård i den algeriska byn, när hennes far kommer hem och med skarp röst ropar in henne. Väl inne i lägenheten säger han, den västvänlige skolläraren: ”Jag vill inte veta av att min dotter visar sina ben när hon cyklar!”

Händelsen orsakar ett sår i henne, hon som berättar, ett sår ”likt en tatuering”. Hennes ben är inte längre ett par ben utan en potentiell fara inför vilken hon själv tycks stå ansvarig. Hon är fyra eller fem år gammal. Och har inte bara hindrats från att lära sig cykla – en tatuering, en märkning har också tillfogats henne, en fadersmärkning, ett slags namn.

I ljuset av den händelsen framstår nödvändigheten av författarpseudonymen Assia Djebar (hennes verkliga namn är Fatima-Zohra Imalayen) plötsligt mycket tydligt. Ett motspråk, en skrift utanför eller i opposition mot ordningen, är inte möjligt att utsäga i sin faders namn.

Men scenen är, liksom nästan allt i Djebars roman, mer komplicerad än så. Det faktum att pojken tillhör ”de andra”, kolonisterna är ingen oviktig detalj. Vad betyder det för fadern att just denna pojke får se dotterns nakna ben? På ett liknande sätt förgrenar sig de begärsspiraler som ofta utgör motivet i Ingenstans i min fars hus ständigt ut mot historiska omständigheter, till vilka de står i infekterad och oskiljaktig relation.     

”Cykeln” rör sig liksom alla bokens underbara och precist skälvande små texter fram och åter genom relativt korta händelseförlopp, ibland några få avgörande ögonblick. Språket kretsar in, borrar, omtar, komplicerar, lägger till. Kurvigt, dansant. Det är en smått genialiskt genomförd form som också korresponderar med romanens större linje.

Boken inramas av en laddad bild mot vilken varje ord tycks peka: den eftermiddag då Fatima som tonåring rusar ut framför en spårvagn i ett folkstint Alger. Lika överrumplande som då fadern med några få ord könade henne, har hon i ett gräl med sin hemliga pojkvän blivit varse sin underordning som kvinna. Hon rusar paniskt, för att fly – ut ur historien, ur den egna kroppen – men räddas i sista sekund. Till vad? Bland annat till ett mer än tjugoårigt och kärlekslöst äktenskap med samme pojkvän.

Ingenstans i min fars hus är en samling minnesfragment över barndom och tidig ungdom och samtidigt en mångskiktad fresk över Algeriet från fyrtiotalet fram till befrielsekrigets början 1954. Djebar väver ihop det enskilda livsödet med den större historien, som hon gjort i så många av sina böcker, fast då med fiktiv inramning – kanske särskilt i de tre till svenska tidigare översatta romanerna Ett fängelse så stort (2002), Kärleken, kriget (2003) och Sultanbrudens skugga (2004). Starka romaner alla tre, men här är Djebar ändå i högform. Beskrivningen av den koloniala uppdelningen mellan en muslimsk respektive europeisk värld är svår att skaka av sig, liksom skildringen av den patriarkala genealogin bland de infödda, som förstärks av den koloniala närvaron.

Har man inte tidigare läst Djebar så ska man börja här (och gärna med ett halvt öga på Hélène Cixous lika starka algeriska barndomsbok Inuti). I minneskurvorna, i citronträdens skugga. Med sorlet av kvinnoröster ringande i öronen, samtal och viskningar på berbiska eller arabiska bakom varje fönstergluggs spjäljalusi. Ingenstans i min fars hus är nämligen också en kompromisslös hyllning till dessa kvinnor och deras längtan – samma längtan som

den unga flickan Fatima känner spritter i kroppen, ”överförd av okända kvinnor”, hennes anmödrar.

FAKTA

PROSA » Ingenstans i min fars hus

Assia Djebar

Övers Ingvar Rydberg

Leopard förlag

Hanna Nordenhök

ARTIKELN HANDLAR OM