ÅSIKT

Pappa kom hem

ÅSA LINDERBORG om patriarkala strukturer – som också drabbar männen

1 av 4 | Foto: Terje Lindblom
Ken Ring med sin son Kelian.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ingenting säger att en kvinna är en bättre förälder än en man, men trots det anses hon vara den ”naturliga vårdnadshavaren”. Det är ett tungt ansvar kvinnan under årtusenden har tvingats till men som hon också kan utnyttja. En massa skilsmässobarn och deras pappor får sällan eller aldrig träffa varandra eftersom mamman monopoliserat föräldraskapet. Några av dessa pappor vittnar nu om sin sorg och längtan.

En av dem är Ken Ring. Hans nya platta Äntligen hemma berättar om ett liv där döttrarna saknas. Han har fuckat upp allting och ber om en ny chans. En låt inleds med ett telefonsamtal mellan Ken och yngsta dottern, där mamman hörs i bakgrunden. Jag kommer och hämtar dig snart, säger Ken. Det går inte, säger mamman. Pappa, jag älskar dig, säger dottern. För den som vet att en förälder kan vara otillräcklig i alla möjliga avseenden men ändå behövd och älskad, är låten outhärdligt smärtsam.

Michael Alonzo, ordförande i organisationen Pappa-Barn, uppmärksammas just nu för sin bok Ge aldrig upp (Frank förlag), om kampen att få träffa sin son. Han säger att hans hustru, i boken kallad Johanna, misshandlat honom både fysiskt och psykiskt. När separationen var ett faktum rymde Johanna med sonen och myndigheternas enda råd till Alonzo var att han ska se tiden an. Enligt Alonzo ljuger Johanna inför rätten och struntar i ingångna umgängesavtal, hon manipulerar och fixar och trixar och gör allt för att far och son ska vara främlingar för varandra. Alonzo faller ner i förtvivlan och desperation, han känner sig chanslös just för att hon är kvinna och han är man. En mamma anses alltid vara en viktigare förälder än en pappa; huvudsaken, menar myndigheterna, är att barnet får vara med sin mor.

En liknande historia berättar Stefan Blomgren i nyutkomna Pappa utan barn (Efron & Dotter). Han gifte sig med en chilenska, i boken kallad Maria, tillsammans fick de två barn. Maria splittrade familjen och drog till Chile med sönerna, myndigheterna varken kunde eller ville göra nåt. Det finns många liknande exempel på hur kvinnor tillåts ”kidnappa” sina barn – i åratal – på ett sätt som män inte kan göra utan att helt förlora vårdnaden. En mor är ändå alltid en mor.

Det här är förfärliga berättelser som säkert kan hjälpa många fäder (och farföräldrar!) i samma situation att känna sig mindre ensamma – kanske även mödrar, det finns också sådana som förvägras rätten att träffa sina ungar – men böckerna är beklämmande på flera sätt.

Alonzo och Blomgren säger att de skrivit sina historier för att de vill förklara sig för barnen, men resultatet blir att de baktalar mödrarna på ett sätt att ordet barnmisshandel försvarar sig. Alonzo hävdar bland annat att sonens mamma egentligen inte ville ha honom, att hon helst hade gjort abort. Såna uppgifter kan man bespara den man säger sig älska. ”Man måste hata den som tog ifrån en ens ena förälder”, vädjar han. Även Stefan Blomgren kunde av hänsyn till sina barn avstått från att demonisera deras mor som en elak häxa.

Men berättelserna är bekymmersamma också för att författarna vägrar se de patriarkala strukturer i samhället som gör att kvinnan trots allt får status av att vara just ”den naturliga vårdnadshavaren”. Alonzo kvider över att allt är anpassat för mödrarna, som inte släpper in männen i barnasfären: ”Parkerna och lekplatserna är kvinnornas mark”.

Men hur kommer det sig att Alonzo tittar sig omkring på lekplatsen och finner att han är ensam man? Beror det på att kvinnorna utövar makt eller beror det på att männen inte tar ut sin föräldrapenning? Kan det ha att göra med alla dessa kvinnor som arbetar deltid mot sin vilja? Hur många morsor sitter inte av tiden i sandlådan eftersom samhället kräver att de självklart ska offra arbete och inkomst för ”förmånen att få vara med sina barn”, samtidigt som man säger att dagis gör ungarna störda och outvecklade? Det är inte märkligt om männen tycker att tillvaron är fylld av bitterfittor, för att tala med Maria Sveland som skrivit en av årets viktigaste böcker ( Bitterfittan, Norstedts förlag).

Att kvinnor kan ägna sig åt umgängessabotage och på alla sätt förstöra relationen mellan fäder och barn är ett stort problem och en livstragedi för dem som drabbas. Men dessa kvinnor är trots allt betydligt färre än de kvinnor som kämpar för att männen överhuvudtaget ska ta sitt ansvar.

Det finns män som bara gör anspråk på sitt föräldraskap till jul och bemärkelsedagar. Som inte vill betala för dagis, kläder, läkarbesök, fotbollsträningar, barnkalas och försäkringar, men som gärna köper ungarnas uppskattning med en dyr elektronikpryl eller en utlandssemester. I efterordet till sin bok tackar Michael Alonzo sin vuxna dotter för att hon stått ut med hans ”självupptagenhet och all frånvaro”. Efter ett furiöst försvar för rätten till delad vårdnad, eftersom det är bäst för alla parter, kommer tacket som en smärre överraskning. Varför var Alonzo en frånvarande förälder? Varför vill han ta sitt pappaansvar nu, men inte då? Kanske var han ”inte mogen” för barn när dottern föddes, kanske kände han att ”han bara var tvungen att göra andra saker”.

Möjligheten att försumma ungarna de första åren för att sen, när de blivit större och mindre krävande, vilja etablera kontakt, har bara en man. ”Friheten” att strunta i sina barn är enbart pappans.

Men betyder det att de inte älskar sina ungar?

Till höstens pappalitteratur hör även Pär Ströms Mansförtryck och kvinnovälde, utgiven på Den nya välfärden, en av högerns alla tankesmedjor. Boken är en manual över förmåner och försprång kvinnfolk har på livets alla områden. Så har till exempel en kvinnlig företagare som sexar till sig en orättvis konkurrensfördel framför en man. Där finns även ett kapitel om ”den matriarkala könsmaktsordningen på barnområdet”, vilken Ström förklarar med att 82 procent av socialarbetarna är kvinnor – det är de som bestämmer. Vid beslut om enskild vårdnad tilldöms kvinnorna barnen i 95 procent av fallen, uppger han överdrivet, men han förbigår lagstiftarens intention att föräldrarna ska dela lika så långt det är möjligt. Ström, som månar om de drastiska exemplen, nämner inte de extremfall där mannen tilldömts vårdad trots att de utövat incest eller just har slagit ihjäl barnens mor. Huvudsaken, har man ansett mot bättre vetande, är att barnen inte fråntas sin biologiska förälder. Den biologiska föräldern, oavsett kön, är alltid viktigast.

I Ströms tidstypiskt reaktionära pamflett finns dock en intressant uppgift (som författaren inte funderar över): Det är, enligt barnombudsmannen, sex gånger vanligare att flickorna bor utan sin pappa än att de bor utan sin mamma. För pojkar är det fem gånger så vanligt. Det innebär, med andra ord, antingen att kvinnor är villigare att låta papporna träffa sina barn om de är pojkar eller att män är mer angelägna om att hålla kontakten med sina barn om de inte är flickor. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra, men om man surfar runt på olika pappa-barn-sajter får man en massa – ofta väldigt gripande – berättelser om pappors kamp att just få träffa sina pojkar: ”Inte utan min son”.

Hur förklarar man det?

Ett vanligt påstående är att grabbar behöver ”manliga förebilder”. Så argumenterar till exempel Alonzo. Men patriarkala idéer reproduceras överallt, det hänger knappast på föräldrarna om pojkarna ”uppfostras till män” eller inte. Och om det nu är så viktigt med manliga förebilder, varför är det då i praktiken omöjligt för en ensamstående man eller ett bögpar att adoptera ett barn, om det inte är omöjligt för kvinnor i motsvarande situation?

Och hur kommer vi runt den statusbildning som ligger i att ha både en mamma och en pappa? Skilsmässobarn mår inte sämre än andra, har inte större problem i skolan, har inte svårare att få kompisar – och ändå är det skambelagt att inte leva i en intakt familj med båda sina föräldrar. Inte heller barn till samkönade föräldrar får mindre trygghet och kärlek bara för att hemmet saknar en mamma eller pappa.

Ett sätt att verka för ett jämställt föräldraskap är kanske att helt lägga ner ord som mamma och pappa. I stället för ett begreppspar som inbegriper asymmetriska förutsättningar och förväntningar borde vi eftersträva att vara bra föräldrar, eller ännu hellre, bra människor.

Och vem avgör vem som är en bra förälder? Frågan ställs på sin spets när man läser Jan Berglins seriestrippar i Lärarnas tidning om den frånskilda pappan och tonårssonen, samlade i Far och jag (Galago). Pappan, som är kvar i sitt 60-tal, kvalar knappast in som engagerad ”curlingförälder”. Han sitter helst hemma, i tv-soffan, men kärleken till barnet går inte att ta miste på. Han duger inte till att baka pepparkakor men han kan prata med sonen om viktiga saker, låt vara att de inte alltid förstår varandra.

Pappor duger lika bra som mammor – och tvärtom, konstaterar Dan Josefsson i en brett anslagen artikel i Dagens Nyheter (11 nov). Han hänvisar till den nya forskningen som säger att barn struntar i könet, de knyter an till de vuxna – biologiska eller inte – som ger dem tid och kärlek.

Inte minst därför är det viktigt att män och kvinnor delar på föräldrapenningen. Trots att det just nu är trendigt att vara pappa – häromdagen hade DN ett modereportage för pappor med barn (18 nov) – är det försvinnande få män som tar ut mer föräldraledighet än de två obligatoriska pappamånaderna och de som gör det anses vara ”duktiga”. Det här är inget som diskuteras i höstens pappalitteratur, men faktum är att de pappor som har varit hemma med sina barn en längre tid löper mycket mindre risk att förlora kontakten med barnen i händelse av skilsmässa. Sett ur det perspektivet är högerregeringens planerade vårdnadsbidrag – som påstås vara könsneutralt men som riktar sig till mödrarna – mer än enbart en ”kvinnofälla”. Även män och deras barn kan drabbas hårt av den patriarkala samhällsordningen.

ARTIKELN HANDLAR OM