ÅSIKT

Spegel, spegel

SINZIANA RAVINI om existentiella problem och en olöst konflikt

Foto: Lunds konsthall/Terje Östling
Lili Dujourie, "Untitled", 1977.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: LUNDS KONSTHALL/TERJE ÖSTLING
Chantal Akerman, ”Mirror” 1971/2007.

Lunds konsthall är för tillfället en plats där utställningarna allt oftare är både visuellt spännande och teoretiskt utmanande. Under det gåtfullt klingande namnet Ellipsis har man nu sammanfört tre kvinnliga fotografer som byggde vidare på 60-talets experimentella foto och konstfilm: Chantal Akerman, Francesca Woodman och Lili Dujourie. Det är svartvitt, naket och poetiskt. Allt kretsar kring spegelns förföriska natur, kring självbiografins självbespeglingar, men också kring den ömsesidiga speglingen mellan verken, människorna i verken och besökarna som möter verken.

Francesca Woodmans surrealistiska självporträtt är nog bland det vackraste jag har sett. Det är som om Sylvia Plaths diktsamling Ariel hade skrivits för dem. Woodman står både framför och bakom kameran. Med en lång slutartid bejakar hon skenets bedräglighet. Hon dubblerar sig, sammansmälter med väggar, möbler och uppstoppade djur, dyker upp igen som ur en prerafaelitisk målning för att gå omkring likt en osalig ande bland de venetianska palatsen hon bebodde.

Om kvinnligheten är en förklädnad, som teoretikern Joan Rivère hävdar, så är Woodmans bilder som tagna bakom kulisserna på den kvinnliga maskeraden. Hennes kurragömmalek med betraktaren är en enda stor kamp med narcissismens dynamik. Hon tycks vilja både skapa bilden och fly ut ur den. Vid tjugotre års ålder lyckades hon fly på riktigt genom att kasta sig ut genom ett fönster. Varför? Verket A Woman; A Mirror; A Woman is a Mirror for a Man som hon hade gjort kort innan bär kanske på svaret. Det fungerar också som en enda stor aktivering av den feministiska diskurs som hävdar att den kvinnliga sexualiteten är determinerad av den manliga blicken. Att kvinnan endast begär att bli begärd, att hon blir till genom bilden och inte genom handlingen. Kort sagt att kvinnan är fångad i narcissismen och mannen i voyeurismen.

I mina ögon är denna diskurs endast ett fortsatt förtryck av den kvinnliga sexualiteten. Ett effektfullt sådant, eftersom det är kvinnor som gör det mot kvinnor. I Woodmans bilder är denna konflikt inte riktigt löst. Heller inte i Lili Dujouries bilder där den nakna kvinnan går omkring som ett djur i bur.

Men i Chantal Akermans legendariska film Je tu il elle möter man en annan syn på problematiken. Filmen har splittrats upp i tre projektioner som löper parallellt och skapar en triptyk över ett mer komplext kvinnligt begär. I vänstra delen ser man konstnärens alter ego sitta ensam i ett spartanskt rum ätandes socker. I den mittersta ser man henne sitta på en rastplats med en självupptagen man som hon väljer att runka av, och i den tredje älska vilt med en annan kvinna för att sen återgå till sig själv. Såväl den tysta desperationen i Fassbinders filmer som den sakliga voiceovern i Godards filmer, är närvarande, liksom ett större grepp om den mänskliga existensen. Akermans film har av förklarliga skäl betytt mycket för den feministiska konstteorin. Men den skulle tjäna på att tas ur det facket och göras mer allmängiltig.

Här finns ingen kvinnlig narcissism som drunknar i sig själv, ej heller en manlig voyeurism som inte vågar förverkliga sitt begär, utan en människas vandring från en ofrivillig ensamhet till tvåsamhetens ensamhet och vidare till en självvald ensamhet.

Jag ser fram emot en utställning som tar sig an liknande existentiella problem utan att behöva välja mellan manliga och kvinnliga perspektiv.

FAKTA

Konst

ELLIPSIS: Chantal Akerman, Lili Dujourie, Francesca Woodman

Lunds konsthall

T o m 13 april

Sinziana Ravini