ÅSIKT

Slöjmartyren fick bli en symbolfråga

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: EPA
Marwa el-Sherbini knivhöggs till döds i rättssalen i Dresden. Hennes man blev kort därefter beskjuten av en vaktstyrka.
KULTUR

Marwa el-Sherbini är med sin son på en lekplats i Dresden där hon arbetar vid ett apotek. Hon frågar en granne om hon kan använda gungan när hans barn lekt klart. Mannen blir provocerad av att hon bär hijab, huvudduk. Ord som ”terrorist” och ”islamisthora” ekar mellan husväggarna.

Smädelserna som Sherbini får utstå, uppenbarligen riktade mot henne som muslim, leder till att hon anmäler honom. Mannen döms till 780 euro i böter, men överklagar och när Sheribini anländer till rättsalen attackeras hon plötsligt av den åtalade.

Han hugger henne 18 gånger med kniv. Skriker: ”Du har ingen rätt att leva”. När maken försöker rädda henne beskjuts han av en vaktstryka som kommer inrusande i rättssalen; uppenbarligen har man misstagit honom för att vara förövaren, trots att även han fått tre knivhugg.

Allt sker i den treårige sonens åsyn. Modern dör genast och fadern hamnar i koma. En fruktansvärd tragedi har utspelat sig i Europa bara dagar efter att Nicolas Sarkozy ägnat ett tal åt att bannlysa burkan på europeiskt territorium.

Under begravningen i Alexandria medverkar uppsatta tjänstemän och diplomater. I dagarna lär även Angela Merkel ta upp saken med Hosni Mubarak.

Men i en värld som sörjer Michael Jacksons bortgång har händelsen inte haft större nyhetsvärde. Händelsen lyfts fram först när Sherbini blir känd som ”hijabmartyren” i Egypten och röster höjs att man ska utropa dagen för mordet till World Hijab Day, den internationella huvuduksdagen.

Det är alltså inte familjens tragiska öde i sig som uppmärksammas, än mindre dess bakomliggande orsaker, utan det faktum att man kanoniserar Sherbini i den muslimska världen. Det är den uppdämda vreden vid begravningen som hamnar i blickfånget och den förtvivlan som ventileras i sorgen. Sherbini väntade sitt andra barn, hon var gravid i tredje månaden, och hennes man hade några dagar kvar till sin disputation vid det beryktade Max Planck-institutet. Folkmassorna i Egypten kräver rättvisa. Sällan har världen uppbådat ett så kristallklart fall av islamofobi. Kanske är det just därför det dröjer innan nyheten får gehör i ett medielandskap som tvivlar på dess existens.

Kanske är det först när det finns någonting annat än islamofobin att kommentera som fallet blir intressant. Vi har sett rubriker som ”Krav på livstid för tyskt slöjmord” (TT 6 juli) och ”Brutalt mord chockar arabvärlden” (SvD 7 juli). Rapporteringen har fokuserat den reaktion som dådet gett upphov till. Kommer vi återigen se protester av det slag som uppstod efter muhammedkarikatyrerna?

Vad skulle reaktionerna bli om hon varit en kristen eller judisk kvinna eller en religionskritisk konstnär? Eller om det inte var en främmande man som högg ned henne utan hennes egen man?

Det är ingen konst att spekulera i sådant. En sak är dock klar. Det är inte kvinnans öde som intresserar, eller det sinistra mörker som vilar över det brutala mordet, utan de politiska ståndpunkter som kan drivas mot bakgrund av tragedin och vilka man kan avstå från att driva.

Ordet ”martyr” härstammar från grekiskans martyros, vilket betyder blodsvittne. Det har samma betydelse på arabiska, shaheed. Marwa el-Sherbini kallades till rätten för att vittna om det våld hon fått utstå på lekplatsen. Hon sökte inte martyrskap. Det är något som eftervärlden tilldelat henne.

Aleksander Motturi, författare