ÅSIKT

Stoppa satiren!

Andres Lokko:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

I morgon bitti åker jag på semester till en fyr på Isle Of Skye utanför Skottlands västkust.

Och just nu håller jag på och packar ner de böcker jag hoppas hinna läsa. Det är en process som aldrig är speciellt smärtfri. Som den kritiker jag är ägnar jag oproportionerligt mycket möda på att försöka förstå varför jag valde just de här böckerna och varför jag lät just de där andra stå kvar.

I år vet jag jag exakt vem som bär ansvaret för vilken riktning min läsning tar.

Brüno.

Ja, jag tror verkligen att det slutgiltiga urvalet är en följd av den gravt fjolliga österrikiske fashionistan som Sacha Baron Cohen spelar i filmen med samma namn och alla de hundratals låtsasintervjuer jag tvingats läsa med hans rollfigur.

Det är Baron Cohens förtjänst att jag kastar mig in i den brittiske teaterkritikern Kenneth Tynans (1927-1980) brutalt ärliga dagböcker, Philip Hoares – nyligen Samuel Johnson-prisbelönade – Leviatahan och manusförfattaren David Nicholls kärleksroman One day. De tre böckerna och deras författare framstår, på ytterst olika vis, som Baron Cohens diametrala motsatser.

Sacha Baron Cohen har eliminerat den personliga avsändaren. Allt som återstår är en situationistisk, global Kurt Olsson.

Det fanns en tid då hans princip att inte själv analysera – eller ta ansvar – för sina karaktärer i media framstod som ett intelligent grepp. I synnerhet eftersom de undantagslöst tar avstamp i kollektiva fördomar och därför bör förbli ett skal vi fyller med vår egen rannsakan.

Men det går bara att göra det en gång, kanske två. När det nu sker en tredje gång framstår Baron Cohens mediala attackmetod att inför filmen om Brüno bara ge intervjuer som sin rollfigur – aldrig som sig själv – som att läsa intervjuer med Kalle Anka eller Obelix. Till slut insåg han det också och satte sig i onsdags kväll i David Lettermans intervjusoffa som sig själv.

Jag vill inte förringa den egentligen högst nödvändiga spegel Brüno håller upp mot en skrämmande konservativ värld. Men när Brüno klär av ytlighet och hollywoodsk homofobi så blir han ändå en del av den. Av det där sorlet. Av samma mediabrus.

Satir känns därför sällan som en modern lösning. Mediesatiren blir obarmhärtigt en del av det den vill förlöjliga.

Brüno får mig instinktivt att törsta efter röster som försöker bryta igenom den monotona väggen av åsiktsmuzak och ”samtiden” för något större och starkare, viktigare och varaktigare än Mischa Bartons viktpendling.

Något som samtidigt är så mycket mindre och tystare.

Det är då jag vänder mig till brutalt privata dagböcker som Kenneth Tynans där kändisfixeringens mörka baksida tornar upp allt starkare för varje anteckning, Philip Hoares omvälvande fascination för valar i Leviathan och David Nicholls hjärtskärande perceptiva berättelse om vedermödorna av livslång kärlek.

Andres Lokko