ÅSIKT

Nu kommer de goda analyserna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Finanskrisen gav i sitt första skede nästan apokalyptiska ekon långt in på ekonomisidorna. Plötsligt flög ord och namn genom luften som nyss förvisats till källarhålorna: Keynes, Marx, statligt ägande. Krisen för kapitalismen borde snabbt ha gett arbetarrörelsen och vänstern vind i seglen, men så blev det inte. Varför? Varför stod vi hux flux med ett blåare EU-parlament än tidigare? Och varför var det Borg och Reinfeldt som vann poäng på krisen?

Dessa frågor finner man knappast svar på i de senaste numren av Socialistisk Debatt, Pockettidningen R och Tidsignal. Frågan ställs bara i förorden.

Men jag tror att svaret på ett plan handlar om ren psykologi: Människor är idag så avvanda vid politiserande perspektiv på ekonomi och samhälle att vi hellre hänger oss åt tilltro till starkt ledarskap. Ingen vänster finns som når ut med ett systemkritiskt perspektiv. Antikapitalismen som tankefigur är i stort sett bortopererad ur de reformistiska rörelserna, vilket lett till en handfallenhet som inte står långt efter John McCains förvirrade uppsyn i det amerikanska presidentvalets final i senhöstas.

Men det finns hopp. Nu kommer de goda analyserna av de grundläggande orsakerna till härdsmältan.

I Socialistisk debatt skriver den tyske ekonomen Jörg Huffschmid att den främsta orsaken till krisen inte är bristande moral eller girighet utan handlar om makten över samhällets rikedomar. Från 1980 till 2006 sjönk lönernas andel av BNP konsekvent i västvärlden. Samtidigt fjortondubblades det finansiella kapitalet. Det rör sig om en gigantisk överföring av rikedomar och makt från de understa till de översta.

I stället för en konsumtionsledd kapitalism har vi fått en finansledd, tydligast demonstrerad i tragiska experimentländer som Island och Lettland. Huffschmid ser en kontinuerligt förlorad strid om sociala rättigheter som finanskrisens onda källa: Avregleringar, försvagade fackföreningar, pensionssystem som bundits till börserna, fokus på utdelning till aktieägarna på bekostnad av de anställda. 

Ungefär samma analys gör den franske marxisten Michel Husson i Tidsignal, som skriver träffsäkert om värdepapperiseringens vanvett: ”Vi skulle kunna föreställa oss en värld där alla vore miljardärer i aktier – så länge de inte försökte sälja dem.”

Husson menar att finanssektorn inte är en parasit på en frisk kropp, nej, den livnär sig på vinster som aldrig återinvesteras i den reala ekonomin. Den amerikanska bolånekrisen är ett paradexempel: Bostadsfrågorna löstes inte genom sociala bostadsreformer eller ökade reallöner utan genom oansvariga banklån som sedan paketerades om och paketerades om och gav nytt bränsle åt finanssektorn.

Vänstern är utmärkt på att analysera, men sämre på att organisera socialt motstånd. För det är vad det handlar om: Att bråka om varje centimeter mark i samhället.

I Pockettidningen R är det mindre av teori, men många drabbade människor på bland annat Volvo och Scania. I numret säger också ekonomhistorikern Daniel Ankarloo kloka saker, som när han betonar att de självklara kraven i dag måste vara 90-procentig ersättning i a-kassan och bort med karensdagen. Där har han helt rätt: Ju mer välfärdsstaten expanderar, desto mindre blir utrymmet för en finansledd kapitalism. Insikten är vardagligt radikal: ”Om vi inte kan försvara en vårdcentral i Högsbo kan vi inte ta över Volvo.”

Vänstern är inte död, den har länge bara varit onödigt ledsen. Men nu är den trots allt på väg att både bli förbannad och litet upprymd.

Avgörande är att tänka i längre tidsspann än kvartalskapitalismen: kanske ser vi de progressiva politiska effekterna av krisen först om fem, tio år. Samhället är, som Gustav Möller en gång sa, segt.

Göran Greider