ÅSIKT

Fantasy som blickar framåt

Cecilia Trenter om Harry Potter och individuella vägval

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Warner Bros
Alan Rickman spelar den gåtfulle professor Severus Snape i den sjätte filmen om Harry Potter.
KULTUR

Filosofen Frederic Jameson noterar en avgörande skillnad mellan fantasy och science fiction: Science fiction när de utopiska drömmarna om ett bättre samhälle medan fantasy är tillbakablickande och samhällsbevarande.

Men gränserna har suddats ut, och J K Rowlings Harry Potter-serie är ett klockrent exempel på att fantasy kan vara framåtblickande.

Berättelsen om trollkarlen Harry Potter är en genial blandning av gotisk retro-medeltid och dystopisk samtid. Synen på det förflutna är inte konservativ, och härigenom skiljer sig Potters värld från annan fantasy. I J R R Tolkiens Sagan om Ringen och C S Lewis Narnia betecknas det förflutna som en svunnen guldålder, oavsett om det gäller ett vissnande Midgård eller barn som överger fantasins värld till förmån för vuxenlivet.

Det finns däremot inte en tillstymmelse av ljuv nostalgi över Hogwarts trollkarlskola och det förflutna är långt ifrån en plats för ljusa minnen. Harry bokstavligen vadar i spår av mörk historia. Magiska reliker, åldriga profetior och ödesmättade myter är avgörande för handlingen. Harry Potter och halvblodsprinsen handlar om hur pusselbitar ur det förflutna blir vägvisare i samtiden. Genom att spåra det ondas genesis skaffar sig Harry nycklarna till seger i den stundande kampen.

Även i fiktioner är bruket av historien en förutsättning för att individens valmöjligheter ska kunna realiseras. Om historiens färdriktning kan ändras finns det skäl att överväga vägvalen. Om historien inte är statisk kan det goda samhället inte heller tas förgivet.

Medan traditionell fantasy befolkas av väsen som är antingen goda eller onda, är Hogwarts magiska omgivning fylld av valmöjligheter. Aktörerna döms efter sina handlingar och är inte som i Tolkiens Midgård förutbestämda att handla efter givna förutsättningar.

Rowling skiljer mellan handlingar drivna av å ena sidan privata behov och å andra sidan altruistiska avsikter för samhällets bästa. Sirius Black, fången från Azkaban, och Remus Lupus, varulven, är gotiska karaktärer med trasiga själar som kämpar för det godas sak, inte sällan mot privata intressen.

Främst av alla byronskt dystra hjältar är professor Severus Snape, eminent gestaltad av Alan Rickman, som utöver att förpesta Harrys skoltid, tillskrivs det otacksamma Judas-görat att mörda fadersgestalten Dumbledore.

Förslavad under dubbla känslor för Harry och bunden av en hemlig mission förblir hans egentliga uppsåt dolt för publiken intill seriens sista skälvande minuter.

Rowling synliggör den förhärskande individualismen när hon låter de antikvariska 1800-tals hjältarna kämpa och dö för det goda samhället medan den moderne Harry, som överlever, faktiskt drivs av högst personliga motiv att hämnas sina döda föräldrar.

Det säger mycket om samtidens syn på utopiska ideal, liksom att filmtrailerns visuella hänvisningar till 11/9 i form av flygangrepp mot störtande skyskrapor cementerar den numera accepterade definitionen av vad som utgör den optimala faran i en dystopisk västvärld.

Cecilia Trenter